RecensionVårens konstutställningar 2016
Existentiella dramer i Jockum-land
På håll syns tydligt att Jockum Nordströms stora bilder fått nya abstrakta inslag. Går man närmare tar de små figurernas rollspel över. Då ser man också att det som vid en första anblick kan se slarvigt ut visar sig vara alldeles briljant utfört.
Det är fem år sedan Jockum Nordström senast ställde ut i Sverige. Inte för att det märks: människorna som befolkar hans teckningar och collage känns igen, det ibland lågmält absurda anslaget likaså. Det är som att Jockum Nordström tagit sig in i en historisk epok - som håller sig flytande mellan ett obestämbart 1700-tal och ett lite mer definierat 1940-tal - och varken vill eller kan ta sig därifrån.
Det är en säregen värld som tecknas, målas och klipps ihop. Allt och alla är lite på sniskan och det tycks som att det generellt går lite trögt med kommunikationen både mellan människorna och mellan människor och djur. På en av de bästa teckningarna, "Minneslund", har en 1700-talsgubbe med käpp snavat och försöker att resa sig, samtidigt som en skällande transparent hund hoppar fram mot honom. På en annan lika bra teckning, "Morgonpromenad", möter vi vad jag tror är samma man, och framför samma gods, fast nu står han lugnt och stilla bredvid en ko. Han är väl ute på inspektion av ägorna kan man tänka.