På DN Kultur verkar alla tycka samma sak

Som enträgen kultursidesläsare har jag alltmer reagerat på ensidigheten i DN Kultur under valrörelsen.

Kulturchefen Björn Wiman, biträdande kulturchefen Åsa Beckman, litteraturredaktören Malin Ullgren och scenredaktören Johan Hilton har alla skrivit texter med samma budskap: valrörelsen är förfärlig, demokratin riskerar att gå under, och det beror på SD och de borgerliga partier som vill samarbeta med dem. Flera andra skribenter har gett uttryck för liknande uppfattningar. Alla på DN Kultur verkar tycka samma sak, som om det vore en ledarredaktion dit man rekryteras för att driva en viss linje.

Det är uppenbart att skribenterna är ute efter att rädda demokratin – ”de sista dagarna innan demokratins sabotörer för första gången kan ta över” (Wiman) och innan vi får ”en fascistisk regim på blekingska” (Ullgren). Men är detta rätt sätt?

Frågan är uppriktigt ställd. Man kan argumentera för att känslomässiga opinionstexter bidrar till att engagera människor i politiken, oavsett åsikter. Förekomsten av hot och hat under valrörelsen, liksom den stora förändring av svensk politik som har följt på SD:s framväxt, kan sägas motivera ett högre tonläge.

Ändå tror jag att den typ av kampanjande som DN Kultur ägnar sig åt kan bli kontraproduktivt. Det kanske bekräftar de redan övertygade, men riskerar att fjärma andra och på så vis ytterligare bidra till polarisering. Att bara fördöma till exempel SD:s inflytande, och inte försöka förstå vad det beror på, kan ytterligare spä på uppfattningar om en klyfta mellan ”pk-media” och ”verklighetens folk”.

Efter Trumps valseger i USA framfördes kritik mot medierna där: att man ägnat sig för mycket åt ställningstaganden och för lite åt saklig rapportering. CNN:s nya chef Chris Licht vill se mer av faktabaserade nyheter och mindre av opinionsinslag ifråga om politik. 

Som jag ser det bör en kultursida ha högt i tak och ge utrymme för fria röster med skilda uppfattningar, men inte driva kampanjer.

Visst rymmer den här valrörelsen åtskilligt att irritera sig på. Men varje val innebär också ett välkommet tillfälle att reflektera kring olika politiska frågor och värden: vad tycker jag egentligen? Den frågan är upp till var och en att besvara. Journalistikens uppgift bör vara att erbjuda en bra grund för detta, inte att berätta för läsarna vad de ska tycka.

Texten har också publicerats som en del av Lisa Irenius nyhetsbrev, som guidar till de viktigaste kulturhändelserna och ger perspektiv på kulturdebatten. Prenumerera här om du vill få det i inkorgen, det skickas ut varje onsdag eftermiddag.