”Slösande rik bok – en lekfull författare”
I ena stunden pidginengelska, i den andra barockprosa. John Keene ger prov på ett brett stilistiskt register i sina berättelser om ras och västvärldens koloniala projekt, från 1600-talet till modern tid.
Få författare har illustrerat glappet mellan hur ett historiskt skede ter sig för den konkreta individen och i den konventionella historieskrivningen så väl som Margaret Atwood gör i slutet av ”Tjänarinnans berättelse”. Som läsare av Atwoods dystopi får vi ta del av huvudpersonen Offreds skildring av livet som kvinna i den fundamentalistiska och djupt patriarkala diktaturen Gilead. Men i bokens sista stycke ersätts plötsligt Offreds röst av en manlig historiker som, några hundra år senare, håller ett föredrag om epoken. Plötsligt ersätts den faktiska erfarenheten av att leva under ständig övervakning, underordning och skräck av en strävan att hitta strukturella förklaringar till Gileads uppkomst.
Möjligen är det ett nödvändigt tillvägagångssätt för seriös historievetenskap – men som läsare är det ändå lätt att föreställa sig att Atwoods grepp syftar till att varna för att något etiskt väsentligt riskerar att gå förlorat för den som inte förmår att kombinera örnperspektivet med individens markperspektiv.