Svensk filmhistoria har kommit ut ur garderoben

En dam och hennes kavaljer dansar tätt ihop. Inga besynnerligheter. Förutom att kavaljeren i själva verket är en kvinna i frack, och året är 1909. ”Skilda tiders danser”, en stumfilm som visar två dansande kvinnor, den ena klädd i manskläder och den andra i kvinnokläder, tros vara en av de första svenska filmerna med queertema.

I Eva Belings ”Fördom och stolthet” lyfts svensk queer filmhistoria fram: en oväntat rik historia, ska det visa sig, som sträcker sig mer än hundra år tillbaka i tiden. Det dröjde nästan ett sekel innan vi fick se en samkönad kyss i svensk spelfilm, inleder filmen, så var fanns alla de queera karaktärerna innan? En imponerande djupdykning i arkiven inleder vår resa ner i svensk filmhistoria. Med pedagogisk kronologi tecknas en fascinerande krönika. Från stumfilmseran med det kvinnliga dansparet och en subtilt förmodad homosexuell relation i Mauritz Stillers ”Vingarne”, till 30-talet och Greta Garbo vars egen sexuella läggning var lika ambivalent som titelrollen hon spelade i ”Drottning Kristina”, via Ingmar Bergmans och Mai Zetterlings 60-tal med outtalad men tydligt antydd homosexualitet, till de ögonbrynshöjande ”Kärlekens språk”-informationsfilmerna på 70-talet, till 90-talet med Moodysons banbrytande ”Fucking Åmål”. Filmen landar i vår nutids närmast självklara närvaro av homosexualitet, i filmer som Levan Akins ”And then we danced”, och uppkomsten av mer progressiva transskildringar och intersektionella perspektiv på film.