Vittnets fiendebild var glasklar
”Kungar och krig”. Se där den i särklass vanligaste fördomen mot historievetenskapen. Vi ägnar oss bara åt kungar och krig. Underförstått: och den som inte finner detta intressant kan lika gärna läsa något annat än historia.
Påståendet är naturligtvis falskt. Flertalet idag verksamma historiker håller på med helt andra saker. Men anta att vi väljer att ge oss i kast med ett typiskt ”kungar-och-krig”-ämne, hur hanterar vi då det scenario som tornar upp sig i tankarna? Om vi exempelvis skriver om stora nordiska kriget eller Napoleonkrigen är det ju ytterst svårt att tänka bort de krigande kungarna, eftersom schablonföreställningen om historia just på denna punkt inte är helt gripen ur luften. Det fanns ju kungar då. Och visst krigade de.
Lösningen ligger i att vidga perspektivet till att omfatta hela den agerande mänskligheten och inte bara monarkerna. Om man bara letar någorlunda noga och systematiskt ramlar man förr eller senare över källmaterial som förflyttar oss långt från hovlivet – lokala krönikor, knektdagböcker och minnesanteckningar som nedtecknats av allt från nunnor till skomakare.
Ett typiskt exempel är Gallus Zembroths krönika från åren 1632–1649. Zembroth var en vinodlare som tidvis tjänstgjorde som borgmästare på hemorten Allensbach i Sydtyskland. För honom var fiendebilden i trettioåriga kriget glasklar: det var vi (civilbefolkningen) mot dem (soldater i allmänhet). Ta bara det vidriga faktum att knektarna en gång drog upp samtliga pålar som höll upp gårdens vinstockar eftersom de letade efter ved att elda med, vilket tvingade honom att sätta upp 20 000 nya pålar.
Samtliga knektar var Gallus Zembroths och övriga Allensbachares naturliga hatobjekt, låt vara att han refererar till svenskarna som de mest självklara fienderna och till de kejserliga och bayrarna som den egna sidan. Zembroth visste alltså vem som var vem på den politiska kartan, men själv hade han gärna sett att de allesamman dragit bort till en annan del av Europa för att utkämpa sina ändlösa konflikter utan att det gick ut över honom och hans vingård.
Till saken hör att båda sidor satte i system att pressa Zembroth och övrig lokalbefolkning på kontributioner (extraskatter) och till gåvor förklädda mutor – om de inte betalade stundade bittrast möjliga efterräkningar. Alltså måste Zembroth ideligen vända kappan efter vinden i syfte att hålla alla arméer i närområdet på gott humör.
Genom att lyfta upp den typen av alternativa historiska huvudpersoner blir ”kungarna och krigen” inte svåra att sätta in i nya perspektiv. Det förflutna som man trodde att man kände till utan och innan blir genast levande och spännande.
Den här veckans söndagskrönika handlar om relationen mellan det tyska nazistpartiet och nationens näringsliv. Hur kom det sig att stora industrikoncerner stödde Hitler ekonomiskt, och vad fick de i utbyte?
/Dick Harrison