Att snara en fågelEtt smygande tillstånd av chosefri utplåning

Fjäderlätt, utan stora åtbörder och ändå omskakande, ja feberlikt, diktar sig Ingela Strandberg sig fram mot en gräns eller ett försvinnande.

Publicerad
Ingela Strandberg, född 1944, har gett ut en rad böcker sedan debuten för 40 år sedan, huvudsakligen poesi. Hennes dikter rör sig i det egna landskapet i Grimeton i Halland där hon också är född och uppvuxen.

Ingela Strandberg, född 1944, har gett ut en rad böcker sedan debuten för 40 år sedan, huvudsakligen poesi. Hennes dikter rör sig i det egna landskapet i Grimeton i Halland där hon också är född och uppvuxen.

Foto: Sara Mac Key
Annons

”I den lilla staden som skvalpar / i havet sov jag om nätterna ute / eller i bilen // Vågorna lallade // Alla hotellrum / var fullbelagda / Jag bodde ingenstans”

Inledningsraderna i Ingela Strandbergs nya diktsamling ”Att snara en fågel” är enkla, med mycket luft. Raderna påminner lite om tonen i Felicia Stenroths fjolårsdiktsamling ”En människa tvättar sig ren i en sjö”, poesi som inte bygger på någon symbolisk kondensering eller språklig förtätning. Stenroth – och bitvis Strandberg – gör istället bruk av enkla och tämligen konventionella ordföljder, där det inte är några hisnande, enskilda ordsprång eller skarpladdade metaforer som uppbär diktens innebörd och tyngd. Istället skapar raderna ett mer öppet rum där bilderna relaterar mer fritt och horisontellt till varandra.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons