RecensionVinterns böcker 2019
Stor poesi – påminner om bokstävers kraft
Modern är dement, och dottern skriver om sin längtan efter att bli sedd. Maria Seisenbachers dikter undersöker en sjukdom som liknar en död i förskott. Litteratur av den sort som läsaren alltid letar efter, men väldigt sällan finner, skriver Sebastian Lönnlöv.
Den österrikiska poeten Maria Seisenbacher, född 1978, debuterade 2009 med en diktsamling skriven tillsammans med Hermann Niklas. Sedan dess har hon publicerat tre egna diktsamlingar, drivit en litteraturtidskrift och medverkat i ett intermedialt konstkollektiv. När Seisenbacher nu introduceras på svenska är det hennes näst senaste diktsamling som med stor tonsäkerhet har översatts av Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson.
Seisenbacher skriver ordknappt och tematiskt vagt, på ett sätt som först gör det svårt att ta sig in i hennes strama, en smula slutna ordvärld. Här finns inte ett enda överflödigt ord, men ändå framstår dikterna aldrig som anorektiska – snarare är de ovanligt köttiga och mättade. Och när jag väl har hittat rätt frekvens drabbar de desto mer. För varje sida sugs jag djupare in i en sällsam rymd, fylld med spindlar och vingar, fötter och fiskar, sjukhussängar och bäcken.