Tråkigt – trots sprattel och våld

Det var inför ett jobb med Jamaica Kincaids ”Girl” som jag 2017 hamnade på The New Yorkers hemsida och inte kunde undgå novellen ”Cat person” av Kristen Roupenian. Jag började läsa – och var genast fast. Slungades tillbaka till tjugo år någonting, då allt kan vara möjligt och hopplöst samtidigt. Relationer, vänskap, utbildningar – stora, skrämmande livsval. Och hur livet bara händer. Hur du fattar ett hastigt, ogenomtänkt beslut som du sedan försöker hitta logiska motiv till inför dig själv. I novellen bestämmer sig Margot för att dejta en av sina manliga kunder på biografkaféet där hon jobbar. Robert är betydligt äldre. Hon är inte direkt attraherad, men hon följer honom hem.

Kristen Roupenians ”Cat Person” gjorde nog lika stor succé som Jamaica Kincaids ”Girl”. Eller större, eftersom spridningen över nätet gick så snabbt. Och nu är hennes debutbok, novellsamlingen ”Kattmänniska och andra berättelser” snyggt översatt till svenska av Amanda Svensson. Jag har förstås skyhöga förväntningar. Novellen ”Kattmänniska” hade den där exakta tonträffen av tradition och något nytt. Hur många manliga huvudpersoner har inte fått göra skoningslösa avklädningar – mentala och bokstavliga – av kvinnor i litteraturhistorien? Här fanns en ung kvinna som inte direkt hämnades, men blickade tillbaka med samma svidande uppriktighet. Men också med en stark känsla för att även den kvinnliga huvudpersonen har en del grumliga motiv. Utsattheten och maktspelet i första fasen av dejtande kan ju vara gemensam för alla, oavsett kön.