RecensionNy poesi
Reser sig och gör upp med antisemitismen
Hanna Rajs Laras dikter placerar den judiska gruppens utsatthet i det vardagliga: att dölja Davidsstjärnan innanför tröjan på stan, eller att som ledare på ett kollo för barn lära sig hur man ska agera vid en terrorattack.
Hanna Rajs Laras poesi är en pågående framåtrörelse. Dikterna både ringar in och förflyttar sig i samtiden. Det talspråkliga, rytmiska tilltalet ljuder av nu, men även av det som varit. De teman som lyftes i debuten ”Armarna” (10-tal Bok, 2018) – destruktiva relationer, droger och identitet – och kärleken som strömmade från den intensiva ”Baby” (Anti, 2019) – har i ”Under månen” formats till långdikter som rymmer allt detta.
Men mest framträdande i ”Under månen” är ändå hur man ska förhålla sig till och hantera sin familjehistoria. I det här fallet: den judisk-svenska identiteten, samt att vara barnbarn till Förintelseöverlevare från Serbien. Att leva med både smärtan och tillhörigheten. I ”dikten ”Arv” låter det så här: