Så blev elefantens andedräkt en färg
Tack vare syntetiska pigment har människan i 150 år kunnat kolorera världen. Men färgrikedomen har en svart baksida. Hanne Eide och Jenny Damberg närstuderar vårt förhållande till färg.
I backspegeln har varje årtionde en egen färgskala. 1970-talet är brunorange, storblommigt. 1980-talet är pastellfärgat, skimrande – speglar, krom, neon: lätt, luftigt, sportigt. 1990-talet var latte, på kafé och på väggen. Rörelsen är långsam och spretig, men obeveklig. Paletten förändras, och vi med den.
De färger vi ser är resultatet av ljus som bryts mot något, och där detta något absorberar delar av ljuset och reflekterar andra. När skymningen fallit framträder världen i gråtoner. Fram till dess att de försvinner helt är olika färger olika ”starka”. Stoppsignaler är röda eftersom rött ljus har en våglängd som låter det färdas längre än andra i atmosfären. Det röda ljusets uthålliga våglängd är också skälet till att solnedgången sprakar i just gulrött.