Allt är bekant – men kusligt
Ett nygift par på en ö i Bottenviken, flyktingar österifrån och drönare som övervakar allt bildar inramningen till en fantastiskt skickligt berättad dystopi.
Den litterära dystopin tycks ha övergivit det långa tidsperspektivet. Alltmer sällan stöter jag på romaner där skräckvisionerna utspelas i ett avlägset, obestämt ”sedan”, snarare rör det sig om ett mer akut ”vilken dag som helst nu”. Skuttet in i framtiden är så obetydligt litet att samtiden är omedelbart igenkännbar. Om det beror på att vår samtid är så skrämmande i sig eller om den snabba (teknologiska) utvecklingen har omöjliggjort kvalificerade gissningar för framtiden, låter jag vara osagt. Förmodligen både och.
När Mikael Berglund förlägger sin andra roman till en liten isolerad ö i Bottenviken, är det precis ett sådant samtidsdrama med obehaglig framtidstwist: allt är bekant, men kusligt.