Vetenskapsrådet: Jämställdhet är en kvalitetsfråga

Vetenskapsrådet utgår från det grundläggande antagandet att män och kvinnor har samma förmåga att forska. Men i Sverige finns det tre gånger så många manliga professorer som kvinnliga, vilket antyder att män och kvinnor inte har samma förutsättningar att forska. Detta är djupt oroande och något som såväl universitet och högskolor som forskningsfinansiärer måste verka för att ändra på.

För oss är jämställdhet en kvalitetsfråga, vi måste säkerställa att vi har en könsneutral bedömning av ansökningar, inte minst för att inte tappa viktig kompetens till forskning. När vi tidigare observerat hur arbetet i våra beredningsgrupper gått till har det tyvärr visat sig att det finns en tendens att kvinnor missgynnas i diskussionerna i vissa grupper. Dessa observationer finns publicerade och har uppmärksammats i många sammanhang. De ligger också till grund för den utbildning vi ger de som bedömer ansökningar, detta är en viktig del i att säkerställa en könsneutral bedömning.

Arpi återger en mening från en presentation som Vetenskapsrådet gav i Bryssel, där det just framhålls att jämställdhet bör ses som en kvalitetsfråga. Arpi misstolkar grovt detta påstående som att Vetenskapsrådet skulle hävda att forskarens kön ska väga lika tungt som vetenskaplig excellens i bedömning av forskningsansökningar. Vi menar att jämställdheten är en kvalitetsfråga eftersom den vetenskapliga kvaliteten måste bedömas på ett likvärdigt sätt för kvinnor och män.

Ofta får vi, tvärt emot Ivar Arpis ställningstagande, höra att externa forskningsfinansiärer missgynnar jämställdhet. Det finns en viss sanning i detta, vi når inte ända fram. Därför arbetar vi ständigt med frågan med utgångspunkt från tydliga mål och strategier. Att vi är framgångsrika i detta arbete visas bland annat i Statskontorets rapport som framhåller att externa forskningsfinansiärer är bättre på att hantera jämställdhet än lärosätena själva. Sammantaget visar detta tydligt på behovet av regeringens satsning på jämställdhetsintegrering vid myndigheter och vid högskolor och universitet.

Även ett köns- och genusperspektiv på forskning förtjänar att uppmärksammas. När exempelvis den ökade risken att dö inom ett år efter en allvarlig hjärtinfarkt är väsentligt högre hos kvinnor jämfört med män är det relevant att forskare frågar sig varför. Detta höjer kvaliteten på forskningen. Men när det inte är relevant finns det ingen anledning att tvinga fram ett sådant perspektiv.

Vetenskapsrådet har högsta vetenskapliga kvalitet som kriterium vid bedömning av alla ansökningar om forskningsbidrag. Vi har nyligen infört nya riktlinjer för den vetenskapliga bedömningen som tydliggör för både granskare och sökande vad som gäller i bedömningen. Det finns ingen ”paradox” eller ”motsättning” i bedömningen, de bästa forskarna med de bästa forskningsidéerna ska få vårt stöd oavsett om de är män eller kvinnor.

Sven Stafström,

generaldirektör Vetenskapsrådet

Ivar Arpi svarar direkt:

Såhär inleder Sven Stafström sin replik: ”Vetenskapsrådet utgår från det grundläggande antagandet att män och kvinnor har samma förmåga att forska.”

Vad innebär detta? Läser man repliken vidare förstår man att det innebär att Vetenskapsrådet utgår ifrån att män och kvinnor är identiska. När man sedan observerar olika utfall för män och kvinnor – ”tre gånger så många manliga professorer som kvinnliga” – drar man slutsatsen att det beror på hinder. Detta är vanligt hos vänsterinriktade samhällsvetare – att förutsätta att alla utfall som visar skillnader mellan män och kvinnor är resultatet av snedfördelad makt, förtryck, normer eller diskriminering. Endast utfall där män och kvinnor ej avviker alls från varandra kan med det synsättet sägas vara jämställda.

Men som jag skrev i artikeln som publicerades i måndags finns åtskillig forskning som visar att kvinnor och män skiljer sig åt biologiskt, vilket får konsekvenser på gruppnivå. Intressant i sammanhanget är även att en del forskning visar att mäns normalfördelningskurva är mer utdragen än kvinnors vad gäller begåvning, vilket betyder att de oftare återfinns i extremerna (Johnson, Carothers & Deary, 2008; Wai, Putallaz & Makel, 2012). Kvinnor är alltså mer normala. Kan detta ha en inverkan på hur många män respektive kvinnor som återfinns på hårt konkurrensutsatta positioner i samhället? Troligen.

Paradoxen återstår. Om man ställer krav på antalet kvinnor i beredningsgrupper, beviljandegrad för forskningsstöd med mera – jo, då finns en motsättning mellan jämställdhet och kvalitet. Det hade varit klädsamt om Vetenskapsrådet var ärliga med att man har fått regeringsorder om att prioritera jämställdheten framför forskningskvaliteten.