SvD klandras för publicering om Fredrik Virtanen

Svenska Dagbladet fälls för en artikel som hade rubriken ”Tolv kvinnor anklagar Virtanen för sextrakasserier och övergrepp”. Pressens Opinionsnämnd har beslutat att klandra tidningen för att ha brutit mot god publicistisk sed.

SvD
Publicerad
Annons

Allmänhetens Pressombudsman, PO, ansåg att publiceringen skadat anmälaren, Fredrik Virtanen, på ett oförsvarligt sätt och hänsköt ärendet till Pressens Opinionsnämnd, PON.

Den 25 och 26 oktober 2017 publicerade Svenska Dagbladet, på nätet och i papperstidningen, uppgifter om att Aftonbladets medarbetare Fredrik Virtanen anklagades för sextrakasserier och övergrepp. Han fanns också med på bild.

Vad tidningen skrev

Puffen på förstasidan hade rubriken ”Aftonbladet-profil anklagas av 12 kvinnor”. I texten stod att anklagelserna mot Fredrik Virtanen växte. Tolv kvinnor, som SvD varit i kontakt med, berättade oberoende av varandra om övergrepp och sextrakasserier under mer än ett decennium.

Inne i tidningen och på hemsidan var rubriken ”Tolv kvinnor anklagar Virtanen för sextrakasserier och övergrepp”. I ingressen stod att han var en av Afton­bladets mest profilerade medarbetare och att han utnyttjat sin ställning för att systematiskt sextrakassera och förgripa sig på unga kvinnor. Det var den bild som trätt fram efter att SvD varit i kontakt med kvinnorna.

Annons
Annons

SvD hade granskat kvinnornas redogörelser. Tidningen hade läst polisanmäl­ningar, intervjuat vittnen och gått igenom dokument från den aktuella tiden. De granskade händelserna sträckte sig enligt tidningen från början av 2000-talet till 2015.

Under hela den här tiden hade han arbetat på Aftonbladet, först som nöjeskrönikör och sedan som opinionsbildare på tidningens ledarsida.

Kvinnornas redogörelser för mötena med Fredrik Virtanen följde samma möns­ter, enligt tidningen. Han var känd, de var okända. Han var äldre och fysiskt överlägsen, lång och stor. De upplevde att han var mäktig och inflytelserik, och de hade inte velat stöta sig med honom.

Tidningen skrev att kvinnorna oberoende av varandra beskrev i detalj beskrev samma grova och sexualiserade språkbruk och de olika tillmälen om kvinnor som de sade att han använde.

Två namngivna kvinnor beskrev sina möten med honom, en i början av 2000- talet, den andra 2006. Den första händelsen polisanmäldes fem år senare av kvinnan, men ledde dock inte till åtal. Även den andra kvinnan gjorde senare en anmälan, den lades ner eftersom preskriptionstiden gått ut.

Fler anonyma kvinnor berättade om hur han uppträtt påträngande och otrevligt mot dem.

Anders Gerdin, chefredaktör på Aftonbladet 1997 till 2007, sa att när Fredrik Virtanen greps på bar gärning för att ha tagit kokain, hade han fått en varning.

Några signaler om att Fredrik Virtanen skulle ha uppfört sig olämpligt mot kvinnliga medarbetare på Aftonbladet, mindes Anders Gerdin inte.

Trots misstänkta övergrepp, upprepade sexuella trakasserier och ett strafföre­läggande om narkotikabrott, hade Fredrik Virtanen fått jobba kvar på tidningen, konstaterades det i artikeln.

Annons
Annons

Jan Helin, numera på SVT, hade varit redaktionschef på Aftonbladet 2007 och chefredaktör från 2008. Han hade känt till polisanmälan från 2011, men eftersom förundersökningen lades ned ledde saken inte till några åtgärder på tidningen.

”– Det var naturligtvis allvarligt. Han nekade till att det skulle ägt rum. Ord stod mot ord och då kunde jag inte agera på något annat sätt.”

Jan Helin sade också att han inte känt till fler anklagelser mot journalisten.

Flera nuvarande och tidigare anställda på Aftonbladet som SvD hade talat med vittnade om en kvinnofientlig kultur som präglat tidningen i decennier, till och med de senaste åren. Cheferna hade sett mellan fingrarna och ett flertal skriben­ter, däribland Fredrik Virtanen, hade tillåtits att öppet trakassera kvinnor sexuellt genom att uttala sig på ett förnedrande och sexistiskt vis om till exempel kvinn­liga medarbetares kroppar, vikt och påstådda sexliv.

En tidigare anställd sade att det inte rådde nolltolerans mot sextrakasserier, snarare tvärtom.

Jan Helin förnekade inte att tidningen haft problem, men menade att kulturen på Aftonbladet hade förbättrats.

”– Det är ingen tvekan om att det fanns problem på 70- och 80-talet. Min bild är att det blivit bättre, men det är inte en garanti för att det inte förekommer.”

I direkt anslutning publicerades ett bemötande från Fredrik Virtanen med rubri­ken ”Virtanen: Jag har inte våldtagit någon”. Bemötandet var en rewrite på en intervju som Aftonbladet gjort och publicerat den 25 oktober.

I ingressen apostroferades YY:s anklagelser och Fredrik Virtanens förnekande.

Annons
Annons

”– Jag har betett mig tölpigt och skitstövligt men inte drogat eller våldtagit någon.”

YY polisanmälde honom 2011, men utredningen hade lagts ned.

Ytterligare en kvinna hade uppgett att Fredrik Virtanen försökt våldta henne och flera andra hade vittnat om att han betett sig dåligt mot kvinnor, skrev tidningen.

Fredrik Virtanen sade att han kunde ha gjort ”dumheter” när han hade tagit alko­hol och droger, men nekade till anklagelser om våldtäktsförsök.

”– Jag försöker ju säga att det hände saker när jag missbrukade och missbruk gör människor helt annorlunda. Jag uppförde mig som en tölp, men har inte drogat eller våldtagit någon.”

Bland annat fanns uppgifter om att han skulle ha betett sig illa mot kvinnliga kollegor på Aftonbladet.

”– Jag har säkert sagt något tölpaktigt för längesen. Det kan mycket väl stämma. Som jag sagt tidigare, jag betedde mig ofta tölpaktigt förr. Var upp­snärjd i det blå och tyckte att jag var rolig, men mina skämt funkade inte.”

Publiceringen innehöll också en faktaruta om #metoo-kampanjen.

Anmälan

Fredrik Virtanen anmälde publiceringen genom ombud, advokat Monique Wadsted.

Monique Wadsted anförde att #metoo-kampanjen förstås var en mycket viktig kampanj som satte fokus på ett stort samhällsproblem. Via sociala medier hade kampanjen fått ett världsomspännande genomslag som i stort var positivt. Att kampanjen var positiv och hade denna betydelse, innebar dock inte att det plöts­ligt blivit tillåtet för SvD att påstå att anmälaren hade begått allvarliga brott och i övrigt uppträtt klandervärt.

Kampanjen i sig krävde ingen namnangivelse och anklagelserna som anmälan avsåg, låg långt tillbaka i tiden. Detta avseende en person som hade små barn och i dag levde ett helt annat liv än för tio år sedan. Och Fredrik Virtanen hade inte dömts för något, de två polisanmälningarna var nedlagda.

Annons
Annons

Det fanns inte något tillräckligt starkt allmänintresse som uppvägde den allvar­liga publicitetsskadan.

Tidningens svar

SvD svarade genom sin ansvariga utgivare, Fredric Karén.

Anmälaren var en av Sveriges mest kända journalister och opinionsbildare. Han hade varit verksam på landets största tidning och nyhetssajt. Han hade en stark maktposition i medie- och kulturvärlden och en stark röst i samhällsdebatten. Han hade profilerat sig som feminist och aktivt drivit jämställdhetsfrågor i sina texter.

Kvinnorna hade oberoende av varandra berättat om händelserna på ett sätt som stärkte deras kollektiva vittnesmål. Och berättelserna hade genomgått en journa­listisk granskning och värdering.

Vad gällde tidsaspekten för de omnämnda händelserna så hade flera av dem in­träffat för över tio år sedan. Men inte alla. Två av fallen rörde händelser som ägt rum på Aftonbladets redaktion 2014 och 2015. Att dessa anklagelser inte redo­visats mer i detalj, berodde på att de kvinnor som berättat var rädda för repressa­lier.

Det avgörande för rapporteringen var inte om polisanmälan hade skett eller om agerandet var brottsligt, utan att de påstådda händelserna visade på ett utnyttjande av en maktposition vid ett flertal tillfällen och under en lång tidsperiod.

Det var således relevant att rapportera om att anmälaren påstods ha systematiskt utnyttjat sin maktposition för att kränka kvinnor.

SvD hade sökt anmälaren och hans ombud, med erbjudande om samtidigt bemö­tande. När de inte återkom, gjorde SvD i stället en rewrite på den intervju med Fredrik Virtanen som publicerats i Aftonbladet.

Annons
Annons

Det avgörande vid SvD:s beslut om att namnpublicera hade varit att saken gällde en mycket känd och inflytelserik opinionsbildare, som på ett trovärdigt sätt pekades ut av de tolv kvinnorna och som en person som återkommande an­vände sin position för att kränka kvinnor.

PO:s bedömning

Sexuella trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor är en viktig samhällsfråga. Det finns inget att invända mot att tidningen valt att lyfta dessa frågor.

Men bara för att ett ämne är viktigt innebär det inte att vad som helst kan pub­liceras om enskilda människor, som på ett eller annat sätt förknippas med sådana händelser.

Detta ärende handlar om den publicitetsskada Svenska Dagbladet tillfogat Fredrik Virtanen är försvarlig, det vill säga något han får acceptera. Eller om publiceringen gått över gränsen och skadat honom på ett oförsvarligt sätt.

Tidningen menar att Fredrik Virtanen kan namnges i detta sammanhang. Det av­görande för SvD:s beslut om att namnpublicera var att saken gällde en mycket känd och inflytelserik opinionsbildare, som på ett trovärdigt sätt pekades ut av ett flertal kvinnor och som en person som återkommande använde sin position för att kränka kvinnor.

Det finns inte några fasta regler om vem som är en offentlig person och därför måste tåla en mer närgången granskning i medierna. Det får avgöras från gång till gång, beroende på såväl omständigheter som personens roll i samhället. Däremot finns det en pressetisk praxis som pekar ut vissa huvudlinjer.

Den som har gått ut på en offentlig arena – som Aftonbladets ledarsida – får som regel finna sig i kritik både av sina åsikter och sina handlingar, om kritiken har bäring på opinionsbildningen.

Annons
Annons

Men det innebär inte att en sådan opinionsbildare per automatik måste tåla namn­publicering i ett nedsättande sammanhang. Fler aspekter måste vägas in.

Även om en opinionsbildare har tagit på sig en roll i offentligheten, har denna roll en annan karaktär än den för en folkvald politiker, en ledande tjänsteman i offentlig förvaltning, en domare eller till exempel en hög militär. Av dem har vi som medborgare ett ansvar att utkräva om de missköter sitt uppdrag.

Något sådant ansvar finns inte att utkräva av en opinionsbildare. Om denne missköter sig förlorar han eller hon allmänhetens förtroende och mister därmed sin betydelse som opinionsbildare.

Det finns en skillnad mellan ”ett ansvar att utkräva” och ”förlora förtroende” som har betydelse för bedömningen av detta ärende.

Att någon är namngiven är också en omständighet som normalt påkallar viss återhållsamhet från tidningens sida och ställer extra höga krav på korrekt rappor­tering.

Tidningen har gjort en egen granskning och kommit i kontakt med tolv kvinnor som anklagar anmälaren för övergrepp eller sexuella trakasserier. SvD har gjort en journalistisk värdering av kvinnornas berättelser och funnit dem trovärdiga.

Vad PO har att bedöma är emellertid inte vad som är sant eller falskt utan om det var försvarligt att publicera uppgifterna, som är synnerligen misskrediterande för anmälaren. De detaljerade utsagorna om hur övergreppen skulle ha gått till präg­las inte av återhållsamhet.

De omtalade händelserna ligger i huvudsak långt tillbaka i tiden, och endast två av fallen har lett till polisanmälningar. Båda dessa har avskrivits, den ena på grund preskription, den andra på grund av att åklagaren efter utredning fann att brott inte kunde styrkas. Det förefaller inte troligt att övriga framförda påståen­den kommer att bli föremål för rättslig prövning.

Annons
Annons

Ändå innefattar de i artikeln framförda anklagelserna allvarliga påståenden om brott, som anmälaren svårligen kan försvara sig mot.

Tidningen har också åberopat att två av händelserna ligger i relativt nära i tiden, 2014 och 2015. Anmälaren skulle vid dessa tillfällen ha betett sig sexistiskt och trakasserat kvinnor på Aftonbladets redaktion. SvD menar att det är av betydelse att de äldre berättelserna leder fram till dessa påstådda nyare händelser, med kränkningar på redaktionen.

Innehållet i dessa nyare anklagelser framstår dock som svepande. Fredrik Virtanen ska, som det uttrycks i artikeln, tillsammans med ett flertal andra skribenter på tidningen, öppet ha tillåtits att uttala sig sexistiskt om kvinnor på redaktionen. Som saken presenterats, synes anklagelserna snarare ta sikte på arbetsmiljön på Aftonbladet, än på Fredrik Virtanen särskilt.

Sammantaget hade Fredrik Virtanen vid publiceringen en sådan roll att han fick tåla kritik av sin opinionsbildning. Däremot var inte hans roll av sådant slag att han behövde acceptera publiceringen av mycket integritetskänsliga uppgifter, som endast bestod av anklagelser.

Att Fredrik Virtanen periodvis uppträtt illa mot andra människor har han själv bekräftat, då han har sagt sig ha agerat ”tölpigt och skitstövligt”. Dåligt uppfö­rande motiverar emellertid inte den exponering som SvD utsatt honom för.

Publiceringen har skadat anmälaren på ett oförsvarligt sätt. Skadan har uppstått även om tidningen valt att publicera delar av Aftonbladets intervju med honom, där det framgick att han nekade till att ha våldtagit eller drogat någon.

Annons
Annons

Publicitetsskadan består i att han exponerats i ett mycket nedsättande samman-hang, enbart grundat på anklagelser. Till bedömningen bidrar den långa tid som förflutit sedan den påstådda våldtäkten.

Bedömningen i Pressens Opinionsnämnd

Frågor om sexuella kränkningar och trakasserier, inte minst i arbetslivet, har ett uppenbart samhällsintresse och det är därför angeläget att frågorna behandlas i massmedia. Enskilda måste då kunna bli föremål för en närmare granskning.

När det gäller bedömningen av vilka personer som av olika skäl får tåla en sådan granskning vill nämnden särskilt framhålla att den måste göras på ett allsidigt sätt med utgångspunkt från förhållandena i det enskilda fallet. Några precisa avgränsningar av vilka kategorier av personer som i detta sammanhang kan betraktas som offentliga per­soner eller som av andra skäl får vara beredda på en hårdare granskning går inte att lägga fast.

Fredrik Virtanen är en profilerad reporter och opinionsbildare. Han får därför tåla att hans åsikter och handlingar, när de har beröring med hans yrkesroll och de frågor han bildar opinion i, granskas noga och ingående.

Svenska Dagbladet har publicerat Fredrik Virtanens namn.

När en namnpublicering sker och den utpekade kan drabbas negativt är det av stor betydelse att tidningen är återhållsam och ansvarsfull vid publiceringen. En grundläg­gande förutsättning för att en publicering ska vara förenlig med god publicistisk sed är att det finns belägg för uppgifterna.

Det är bra att tidningen på egen hand har vidtagit åtgärder för att undersöka anklagel­serna och påståendena. Vad tidningen redovisat kan emellertid inte anses ha varit till­räckligt för att motivera en namnpublicering. Vad gäller anklagelserna om våldtäkt ligger de långt tillbaka i tiden och brottsutredningarna har lagts ner. Flertalet av de övriga redo­visade händelserna ligger långt tillbaka i tiden och synes inte vara aktuella för rättslig prövning. Det som ska ha inträffat 2015 är beskrivet på ett svepande sätt.

Trots detta skriver tidningen redan i ingressen, att bilden som träder fram är att Fredrik Virtanen har utnyttjat sin ställning för att systematiskt sextrakassera och förgripa sig på unga kvinnor. Vidare ger artikeln intrycket av att detta kontinuerligt pågått från början av 2000-talet till 2015.

Nämnden delar därför PO:s bedömning att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Detta är en förkortad version av Pressens Opinionsnämnds beslut. Beslutet i sin helhet kommer att finnas tillgängligt på PO:s/PON:s hemsida www.po.se.

Annons
Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons