Ett mästerverk om två världsberömda föräldrar

Romanen är skriven med vässad penna – inte i bemärkelsen vass, utan precis. Linn Ullmann har en precision i språket som om hennes liv hängde på att varje ord är väsentligt. Och så är det, och så har det blivit. Detta är romanen om henne själv: ett barn som koncipierades i en liten lägenhet på Grev Turegatan i Stockholm, som föddes med obetydlig smärta i Oslo, av en mor ännu gift med en annan man än fadern; som var späd- och småbarn i huset vid klapperstensstranden på Fårö medan de världsberömda föräldrarna levde samman, därefter en boll som kastades hit och dit för omsorg, till dess att hon omedelbart efter puberteten tänkte att bollar kan bilda egna vingar.

Berättelser med sådan dramaturgi kan bli anklagande. Det finns exempel. Men Linn Ullmann har skrivit sitt mästerverk i en ton av ömhet och vemod. De två orden är inte beteckningar. De är atmosfärer – alltid svårare för en konstnär att tillverka, än för mottagaren att uppfatta. Linn Ullmann lyckas så väl med sin tonträff, sitt gehör för de gestalter hon tar in i berättelsen, att hon hämtar hem också läsaren. Ömhet är svårt, vemod är svårt – de kan bli lättförbrukad kitsch och edelweiss. Jag försöker förstå på vilket sätt hon lyckas förmedla dem så rent.