När svensken gjorde uppror
Antologin ”Politik underifrån. Kollektiva konfrontationer under Sveriges 1900-tal” visar hur gatans uppror gått från att handla om rösträtt till ideologiska frågor – och hur strängare insatser från polisen snarare trappat upp än stävjat våldsamma protester.
Mycket tidigt i min akademiska karriär drogs jag in i en verbal strid om politiska konfrontationer i svensk politisk historia. Min gamle handledare, framlidne statsvetarprofessorn Bo Särlvik hävdade med emfas att svensk politik gick in i en stabil period redan på 1920-talet, att grunden redan då lades till vad som skulle bli den svenska modellen med kompromisser och arbetsfred. Mot honom stod ett flertal yngre forskare – ofta med rötter i sociologi och ekonomisk historia – som bestämt hävdade att det istället var kohandeln i riksdagen 1933 som var avgörande, fram tills dess hade svensk politisk utveckling präglats av utomparlamentariska aktioner som strejker, uppror och demonstrationer snarare än av långsiktiga reformer och parlamentariskt arbete.