Recension
Poetiskt rymdepos med destination språket
Språk bortom den mänskliga logiken står i centrum för den ständigt lika produktiva Johannes Heldén. Nu är han aktuell med en ny, smal diktsamling – ett rymdepos som ekar av något förött och förlorat, men också nyfiket och varmt, skriver Sebastian Lönnlöv.
Harry Martinsons ”Aniara” befinner sig just nu i vårt blickfång som biofilm, men har varit ständigt aktuell sedan den gavs ut 1956. Under 2010-talet har dystopigenren firat en högkonjunktur – inte så konstigt, eftersom klimathotet gör apokalypstanken toppmodern. I den svenska poesin trendar ekokritik, men rymdeposen är få. Den samtida poet som främst förvaltar arvet från ”Aniara” är Johannes Heldén. Hans dikter blickar alltid bortom jorden, in i en oviss framtid av såväl undergång som teknisk utveckling.
Sedan debuten 2003 har Heldén, lågt räknat, givit ut tolv diktsamlingar – en snudd på skrämmande produktivitet. Bristen på en definitiv siffra har att göra med den gränsöverskridande naturen hos Heldéns konstverk, som sällan håller sig till en enda genre och ofta är digitala. ”First contact” innehåller bilder och symboler, vilket får sägas vara en låg grad av intermedialitet jämfört med till exempel ”Astroekologi” (2016), en trespråkig diktsamling som även tog formen av digitalt konstverk och interdisciplinär performance på Dramaten.