SvD Junior-frågor till Jenny Jägerfeld blir bok
Alla är oroliga och mår dåligt ibland. Att prata om det hjälper ofta – mer än man tror. Det säger SvD Juniors psykolog Jenny Jägerfeld, aktuell med boken ”Fråga Jenny”.
”Hjälp, vad ska jag göra åt min handsvett?” ”Måste jag spela fotboll?” ”Syns det att jag blivit mobbad?”
Det är några av de frågor som SvD Juniors psykolog Jenny Jägerfeld svarat på här i tidningen de senaste åren – och som finns med i boken ”Fråga Jenny – om kroppen, själen och allt runt omkring”.
– Jag hoppas att folk kan få känna att ”jag är inte ensam, det är fler som har samma problem som jag”. Man kanske tror att man är den enda i hela universum som har finnar och tycker det är jättejobbigt. Men så är det ju inte, säger Jenny.
Det är också sällan andra tänker så mycket på det just du tycker är jobbigt, menar Jenny.
– Du kanske har en dag då du skäms jättemycket över en fläck på tröjan. Men någon annan är så upptagen av att tänka på hur deras hår ligger eller att de har ett blåmärke på benet att de inte ens märker det.
Frågorna som Jenny svarar på handlar om både små och stora problem. En del saker går att lösa på egen hand. Men ibland – när frågorna handlar om mobbning, ensamhet eller något som är väldigt jobbigt hemma – är det viktigt att prata med någon.
– Det kanske inte alltid är kuratorn på skolan eller ens mentorn. Det kanske är någon helt oväntad, ens morbror eller vem som helst! Då kan den personen hjälpa en att komma vidare. Man känner sig mindre ensam och upplever att det går att göra något åt saken, säger Jenny.
Oavsett vad som oroar en tycker Jenny också att det är viktigt att tänka på att saker förändras. Något som är ett stort problem nu kanske inte kommer att vara det i framtiden.
Samtidigt som Jenny blir glad över att kunna hjälpa barn i sina svar tycker hon ibland att det är sorgligt att många inte vet vart de ska vända sig när de har problem. Många har fortfarande svårt att prata om känslor som sorg, ilska, oro och hur man mår.
Därför skulle Jenny vilja att man såg på känslor och tankar som man ser på kroppen.
– Har jag ont i tummen till exempel, då finns det ju inget skäl att inte berätta det. Då säger man bara, ”shit, jag har ont i tummen!”. Men så fort det kommer till känslor är det svårare, även småsaker som att man är orolig inför ett prov.
Man kan jämföra stress och oro med en förkylning, förklarar Jenny.
– Har man en förkylning söker man hjälp om den inte gått över på tre veckor. På samma sätt bör man försöka prata med någon om man varit orolig i tre veckor. Det behöver inte vara en jätteallvarlig sak, men du kanske ändå mår bättre av att prata om det.
