Därför vill vi att staten ska tvinga oss att lyda
Skatteplikt, värnplikt, skolplikt ... Mer eller mindre frivilligt går vi med på statligt utövad tvångsmakt, men varför accepterar vi egentligen allt detta, och på vilka villkor? För sin forskning om det ”pseudo-frivilliga samtycket” får Margaret Levi ”statskunskapens Nobelpris”, Skytteanska priset 2019.
Inte bara diktaturer utövar tvångsmakt. Ett stort mått av tvång präglar också demokratierna, och därutöver allt från den lilla bygemenskapen till nationalstaten, från Europeiska unionen till federationen USA. Lagar och regler som stiftats i kollektivets namn ska följas, skatter betalas in så att staten kan åstadkomma något, till exempel avlöna läkare, lärare och socialsekreterare – och se till att landet kan försvara sig om det skulle bli angripet.
När inkomstdeklarationen gått iväg till Skatteverket och det är möjligt att svart på vitt se skattens omfattning är förmodligen den dominerande känslan hos flertalet i Sverige trots allt ändå inte att man blivit bestulen. Snarare finns en motvillig tillfredsställelse: jag har gjort rätt för mig, och därför har jag också rätt att kräva något tillbaka.
I vissa länder råder röstplikt, i de flesta skolplikt och i Sverige återinförs nu en form av värnplikt, efter ett uppehåll sedan 2010. Visserligen var det tidigare många unga som med tungt hjärta gav sig iväg till närmare ett år av militär träning, men olusten handlade sällan om ett ifrågasättande av statens rätt att kräva denna uppoffring utan om privata skäl som att lämna det välbekanta, bo med främlingar, och att skjuta upp livet. Den svenska statens tvångsmakt har uppfattats som legitim av medborgarna. Många samtycker därigenom till att bli styrda. Men varför?
Margaret Levi, årets mottagare av Skytteanska priset i statskunskap, har i sina verk ofta återkommit till tvångsmaktens legitimitet, vad som kännetecknar den och varifrån den kommer. Utan vad hon kallar ett ”pseudo-frivilligt samtycke” till att låta sig styras, betala skatt, och lyda lagar som vi inte alltid personligen respekterar eller varit med om att stifta, är staten visserligen möjlig men som erfarenheterna från många diktaturer visar blir priset för de styrande högt. I värsta fall måste människor stängas in bakom murar, övervakas, mutas med bröd och skådespel – och de styrande sitter ändå aldrig säkert. Revolten lurar ständigt bakom hörnet. Det är mycket enklare med samtycke. Margaret Levi får priset för att hon med ”en förening av teoretiskt skarpsinne och historisk kunskap skapat förståelse för varför medborgarna accepterar statlig tvångsmakt”.
Läs även
Som Levi resonerar sig fram till i boken ”Consent, dissent and patriotism” (1997), genom en unik kombination av matematiskt grundad teori och jämförande historisk analys, är samtycket dock alltid villkorligt. Boken, som utgör en central milstolpe i hennes vid det här laget långa forskargärning, tar värnplikten som utgångspunkt för att nysta upp relationen mellan staten och samhällets individer, de som med demokratins införande så småningom går från att vara undersåtar till att vara medborgare. När behovet av större arméer ökar, går det inte längre för kungar och furstar att förlita sig på betalda soldater eller tillfälligt sammansatta trupper. Den allmänna värnplikten blir lösningen, vilken emellertid möter olika respons både inom länder och mellan dem. För varför ska man dö för staten?
Skytteanska priset utdelas 2019 för 25:e året i rad. Ambitionen att belöna den som gjort det främsta bidraget till statskunskapen har lett till att priset ibland kallas ”statskunskapens Nobelpris”.Margaret Levi leder idag Center for Advanced Study in Behavioral Sciences vid Stanford-universitet, och är en av de många pristagare som fått sin träning och sedan forskat vid de främsta amerikanska universiteten. Strävan efter att främja originalitet och egensinne, det kreativa språnget, och det individuella uttrycket har skapat forsknings- och utbildningsmiljöer som motverkat allestädes närvarande tendenser till konformism och grupptänkande. ”What is your argument?” har varit den stående frågan. Att ta risken att sticka ut hakan, att ha fel, att ifrågasätta, är svaret på varför de amerikanska universiteten inte bara i statskunskap utan på alla vetenskapliga områden sedan andra världskrigets slut intagit och fortfarande, trots vissa orosmoln, intar en särställning. Margaret Levi är en integrerad del av denna livskraftiga intellektuella kultur.
Läs även
För att komma någonvart i vetenskaplig teoribildning måste man kunna skala av och förenkla, se skogen och inte bara alla träd, för att sedan kunna röra sig mot komplexitet igen: lägga till reservationer, nyansera, och komplicera. Margaret Levi behärskar till fullo renodlandets konst. Hon gör det mot bakgrund av en rationalistisk teoriskola, den som säger att människan handlar med egennyttan för ögonen, målorienterat. Med hjälp av den utgångspunkten får hon redan i sitt tidiga kraftprov ”Of rule and revenue” (1988) syn på under vilka förutsättningar de styrande kan skaffa sig inkomster till staten. Många finurliga sätt har förekommit genom historien, som skattejordbruket i romarriket där staten begagnade mellanhänder som belånade sig själva och betalade till staten i förskott och sedan i sin tur taxerade bönderna – och tog ut en vinstmarginal.
Hon mejslar fram en inte alldeles enkel modell där relativ förhandlingsposition gentemot andra mäktiga grupper liksom transaktionskostnader för skatteindrivningen utgör viktiga element. Exemplen hämtar hon från romarriket och från det tidigmoderna England där inkomstskatten – den allra mest inkomstbringande skatten för staten men också den mest kännbara för individen – införs.
Utan sina historiska kunskaper om andra samhällen och tider hade Margaret Levi aldrig kunnat förfrämliga det välbekanta och renodla materialet så som hon gör, och det gör också hennes forskning till något helt annat än enbart teoretiska övningar. Att hon rör sig i tid och rum ger henne möjlighet att verkligen utforska ett gemensamt fenomen i många olika kulturella och sociala sammanhang.
Läs även
I statskunskap samsas många skilda metodologiska angreppssätt, ämnet är metodiskt och teoretiskt mångfacetterat, ibland kanske i alltför hög utsträckning, till skillnad från exempelvis nationalekonomi, som vanligen domineras av enstaka teoribildningar. Levi utövar en ”analytiskt narrativ” forskning, som på ett lyckosamt sätt kombinerar formell teoribildning inlånad från ekonomi med djup kunskap om länder som bottnar i historieämnet, i antropologin och den jämförande statskunskapen. Den formella teorins renodling konfronteras med verklighetens komplexitet utan att för den skull låta enskildheterna skymma översikten. Det gör Levis analyser relevanta och samtidigt strikta, hon låter sig inte förledas eller förvirras av verklighetens myller.
I ”Analytic narratives” (1998), som hon skrivit med bland andra Robert Bates, får Levis brobyggande metodologiska angreppssätt en allsidig belysning. Till skillnad från den jämförande, historiska analys som också tillhör statskunskapens fruktbaraste, är utgångspunkten för den analytiskt narrativa analysen den formella teorin. Men likheterna mellan dem är stora, och framför allt framhåller båda hur viktigt det är att se de långa tidslinjerna, inte ögonblicksbilden. Levi arbetar med att skapa empirisk, inte normativ, teori. Det innebär att hon är intresserad av att generalisera så långt det går kring när, hur och varför de styrande kan få de styrda att samtycka. Frågan hur det borde vara intresserar inte Levi.
Allra mest förknippat med Margaret Levi är det tidigare nämnda begreppet ”pseudo-frivilligt samtycke”. Det är, menar hon, vad flertalet dagligen ägnar sig åt i demokratiska stater och uppstår ur en kombination av hur de styrande betraktas, om de ses som rättvisa och om procedurerna för beslutsfattande är någorlunda öppna och inkluderande, och vidare om man uppfattar att andra samtycker och också gör rätt för sig. Inkluderande procedurer, rättvisa utfall, och att andra också är med på båten, det gör att vi är beredda att underordna oss; att betala vår skatt, skicka barnen till skolan, och i den yttersta av tider faktiskt dö för staten.
Vad händer när samtycke vänds i sin motsats, blir till revolt?
Läs även
När det börjar rämna går det ofta fort. Exempel från dagens värld – de jättelika protesterna på Majdan-torget i Kiev 2014 som signalerade att samtycket var förbrukat, eller Gula västarnas aktioner i Paris som pekar åt samma håll – visar att det Levi arbetat med i högsta grad är en levande realitet som ständigt är aktuell. Uppror uppstår när de faktorer som bidragit till samtycket vittrar och, kunde man tillägga, skuggan av ett alternativ kan anas. Som vid franska revolutionen 1789, oktoberrevolutionen 1917, orangea revolutionen 2004 eller under den arabiska våren 2011.
Om det inte finns några alternativ hamnar medborgarna lätt i ett vakuum, i en vanmakt där överhetens legitimitet saknas men uppror ses som lönlöst. De grå och stagnerade decennierna under 60- och 70-talen i Sovjetunionen och dess satellitstater utgjorde ett sådant tillstånd.
Hur processen när en ”massa” sätter sig i rörelse från en punkt mot en annan börjar är en gåta, även om den kan beskrivas i termer av jämviktspunkter som tippar över och trösklar som har nåtts. Sociala massrörelser är ett annat av statskunskapens många forskningsfält, och inget som Levi aktivt bidragit till.
Men det som en renodlandets mästare som Levi har åstadkommit är att skala av det välbekanta för att blotta en gåta som också kan formuleras i sin motsats: varför samtycker vi till att bli styrda? Och varför samtycker vi plötsligt en dag inte längre? Hela relationen mellan staten, samhället och individen handlar till slut om det.
