”Styrningen av socialt arbete skapar distans”
Det svenska välfärdssystemet har genomgått en grundläggande förändring i avseende på dess organisering och styrning. Studier visar att detta medfört en svällande administration, ökande arbetsbördor och stress för anställda. Men problemen går djupare än så. Genom intervjuer med socialarbetare i svenska kommuner kan jag i min forskning konstatera att nuvarande system skapar distans, likgiltighet och avhumanisering, skriver Marcus Lauri.
DEBATT | SOCIALT ARBETE
Många socialarbetare lyfter fram relationen mellan klient och socialarbetare som central för ett bra socialt arbete. Men nuvarande styrsystem skapar istället avstånd och likgiltighet, vilket underminerar framväxten av en sådan relation.
Följande sju punkter illustrerar denna utveckling:
- Idealet att socialarbetare ska arbeta utifrån evidens, det vill säga arbetsmetoder som i särskilda utvärderingar visat sig effektiva, gör att endimensionella och rigida metoder premieras. Detta underminerar ett flexibelt, relationsorienterat och helhetsfokuserat sätt att arbeta.
- Ett rationalitetsideal, knutet till föreställningar om professionalitet och maskulinitet, värderar objektivitet och förmågan att frikoppla socialarbetarens egna känslor från sitt arbete. Detta underminerar empati och solidaritet med klienten.
- Omfattande krav på dokumentation av det sociala arbetet gör att tiden som socialarbetaren har för besök och möten med klienter blir knapp.
- Ett allmänt samhällsideal kring individuellt ansvar och en särskild arbetsmetod (motiverande samtal) som socialarbetare förväntas använda, framhäver klientens egen vilja och ansvar för förändring. Detta legitimerar ett avståndstagande från klientens behov av hjälp och stöd.
- Uppdelningen av det sociala arbetet i en beställar-utförarmodell gör att vissa socialsekreterare arbetar med hjälp och stöd, medan andra arbetar med bedömningar av klienters behov. De senare, som har inflytande över resurstilldelning, får en begränsad roll i den stödjande verksamheten och kontakten med klienten.
- Standardiserade digitala bedömningsinstrument, mallar skapade för att på ett likvärdigt sätt bedöma klienters behov och dokumentera det sociala arbetet, mekaniserar kontakten med klienter.
- Utöver dessa faktorer bidrar knappa resurser, tunga arbetsbördor, individualiserat ansvar och stress, ytterligare till att skapa distans eftersom det för vissa socialarbetare utgör ett sätt att genomleva en ohållbar arbetssituation.
Är då detta oavsiktliga konsekvenser av ett självgående system? Det är väl känt att företagsekonomiska organisationsmodeller, kallade new public management – NPM, har fått ett starkt genomslag inom offentliga verksamheter som utbildning, vård och omsorg. Sådana modeller sätter dock konkurrens, resultat och en balanserad budget i första rummet, medan värden som rättvisa, jämlikhet och empati hamnar i skymundan. Också en generell nedskärning av välfärdens resurstilldelning måste förstås i relation till avhumanisering. När resurserna minskar och behoven samtidigt ökar, måste socialarbetarnas empati undermineras om de ska klara av att bevittna lidandet utan att kunna erbjuda adekvat stöd. De måste lära sig att inte bry sig lika mycket. Denna distans hänger också ihop med ett återupplivande av en tidigare dominerande förståelse av marginalisering och sociala problem; där människors nöd ses som ett utslag av dålig karaktär eller ett resultat av dåliga individuella val. Ett sådant ideal kan till exempel ses i hårdare kontroll och krav på motprestationer för att få hjälp och stöd.
De förändringar av det sociala arbetets premisser som beskrivits ovan gör att vissa socialarbetare inte längre kan ”stå för” sitt arbete. De identifierar sig inte längre med arbetet, sina kollegor eller med sig själva. Många av dem mår dåligt och vill sluta. Andra protesterar högljutt på sina arbetsplatser och försöker förändra systemet inifrån. Sådana protester kommer dock i konflikt med en företagsekonomisk ledarskapskultur som skapar förväntningar på socialarbetarna att vara lojala med organisationen och ledningen snarare än som varit uttalat tidigare, med klienterna. Lojaliteten med klienterna undergrävs samtidigt av distansmekanismerna som diskuterats ovan. Bland annat utrycks en sådan kultur genom förväntningar att inte protestera och skapa dålig stämning på arbetsplatsen, men också genom uttalade krav att spendera så lite resurser som möjligt på klienterna.
Samtidigt som dagens organisering och styrning av socialt arbete skapar distans, slår vissa socialarbetare knut på sig själva och arbetar extra hårt för att täcka upp för systemets brister och krympande resurser, för att trots det svåra läget ändå försöka ge det stöd som de upplever att klienten behöver. Ett sådant omsorgsideal, det vill säag känslor av ansvar och empati inför behövande, kombinerat med en ilska inför oförrätter, utgör därmed på samma gång grund för en fördjupad exploatering av socialarbetarna, och ett vardagligt motstånd mot rådande system.
I vissa fall uppstår också nya former av motstånd, utanför arbetsplatserna, bortom chefers kontroll och härskartekniker. I min forskning har jag mött nätverk som uppmärksammar problem och försöker förändra dagens organisering och styrning.
När den nuvarande regeringen tillträdde aviserades att en utredning skulle få i uppdrag att undersöka alternativa styr- och organiseringsformer för att minska administrationen och öka tilliten till professionerna. En sådan ambition är lovvärd, men socialarbetares erfarenheter och annan forskning på området visar att problemen inte kan reduceras till en fråga om administration eller bristande tillit. Det handlar om ett system byggt på felaktiga fundament, som i fallet socialt arbete avhumaniserar klienter och gör socialarbetare främmande inför sitt arbete.
Om utvecklingen ska kunna vändas är det därför av yttersta vikt att tänka större än frågan om administration och tillit och att ge välfärdens professionella en tydlig röst. Därför behövs en uttryckligt systemkritisk blick och ett sinne öppet för att göra omfattande förändringar i styrsystemet, inte bara effektivisera den och putsa dess yta.
Marcus Lauri
doktorand vid statsvetenskapliga institutionen och Umeå centrum för genusstudier, Umeå universitet
Fotnot: Resultaten i artikeln kommer från Marcus Lauris doktorsavhandling i statsvetenskap, som försvaras idag, den 20 maj, vid Umeå universitet med titeln: Narratives of Governing: Rationalization, Responsibility and Resistance in Social Work. Avhandlingen kan laddas ned här
