RecensionBokvåren 2016
Lars Norén tar 4:ans buss mot Hades via Maria Pol
Som en motor som hostar till efter decennier i garaget, men snart finner sig tillrätta på vägarna. Ulf Karl Olov Nilsson har läst Lars Noréns första diktsamling på 36 år – och den är både förundrande och förtrollande.
Det är med ovanligt stor förväntan jag öppnar denna bok. Lars Noréns återkomst till poesin efter 36 år. Var ska dikten ta vid? Blir det ett återvändande till sextiotalets överhettade schizopoesi? Sjuttiotalets Roll- eller Dagboksdiktning? Eller till senaste diktens – i ”Hjärta i hjärta” från 1980 – avklarnade hymn?
Nå, när vi väl börjar läsa märks det att terrängen är bekant. Röst, teman, till och med de grekiska, bibliska och höglitterära referenserna, allt är på plats och omisskännligt norénskt. Första meningen i nya boken är märkligt slarvig, liksom avsiktligt nonchalant – kanske en hälsning till ”En dramatikers dagboks” ”oredigerade” utbrott? – men strax får ögat kontakt med bokstäver som det helt enkelt inte går att förlora intresset för. Det är som en motor som hostar till efter decennier i garaget, men snart finner sig tillrätta på vägarna.