Krönika
När generationskamraterna rusade vidare till nästa hippa grej stannade Tom Wolgers kvar i en retrofuturistisk Stockholmskultur. Han gjorde några få gästspel i Lustans Lakejer men blev en mytisk skugglegend, en flanör som komponerade mest för sitt eget nöjes skull.
Aldrig har det spanats efter en tid som flytt, ett mondänt Europa med uppvikna trenchcoat-slag, med ett så romantiskt eftertryck som i det allra tidigaste 1980-talets Stockholm.