När ska vi ta kultur på samma allvar som sport?
Stora sportevenemang omgärdas av djuplodande analyser och kunniga perspektiv på idrottares prestationer – men det är väldigt sällan kulturella bragder diskuteras på samma sätt. Hur kom det sig att kunskap och erfarenhet inom kultursfären gjordes liktydigt med elitism?
Om klassisk musik skulle kategoriseras som en sport, vilken slags sport skulle den då vara? Kanske ett sprinterlopp? Med hastigheten i centrum skulle vi försöka spela Chopins revolutionsetyd så snabbt som möjligt, eller ”Humlans flykt”, på trombon.
Alternativt stavhopp? Med den mekaniska precisionen i fokus skulle vi anordna tävlingsframföranden av tekniskt krävande stycken, som Balakirevs ”Islamey”. Hursomhelst skulle vi i båda fallen kunna få statistik och bakgrundsinformation om svåra övningsrutiner och hjältemodiga strider mot smärtsamma muskelskador.