Nationalkaraktärer – finns dom?

Om man tog sig för att berätta för någon att man nyligen träffat en så typisk dansk – rund, gemytlig och vänlig – eller en fransman, artig, elegant och spirituell, så kan man vara förvissad att få över sig en skur av uttryck som: "Vilka fördomar! Tror du verkligen på det där med nationalkaraktärer! Det är bara inbillning alltihop!” Än våldsammare blir reaktionen om det är "typiska” detaljer av negativ natur man drar fram. Jag skulle vilja svara, att visst tror jag på det där med nationalkaraktärer och visst finns de – sedan är det en annan sak hur pass vanliga de är, hur pass typiska för sitt hemland. Och det har gått gift i ordet.

Resehandböckerna tillhandahåller ett rikt register i denna anda och bransch. Om hur många folk heter det inte ungefär så här: "Det är ett fattigt men strävsamt folk – de är stolta, men mycket gästfria.” Dessa floskler är en sista kvarleva av vad som stod i de tidigaste läroböckerna i geografi, vars författare kände det som en oavvislig skyldighet att även beskriva invånarna i de länder, vars kultur och natur tidigare ingående blivit skildrade.

Att vi alla har en ganska klar och konsekvent bild av hurdan en engelsman skall vara, hur en norrman uppträder, vad som är att vänta av en italienare – det kan väl ingen förneka. Men som ett slags följd av hitlerismens vansinniga rasfördomar har vi hyvat över bord tron på möjligheten av att människor gruppvis kan likna varandra inbördes ganska mycket. Vi har blivit så ängsliga för att göra generaliseringar, att vi slagit över åt andra hållet, i vår iver att framhålla att individualiteten är starkare än miljöns inflytande. Det är med nationalkaraktären som med begreppen skvader och tattare – fenomenen existerar inte, men alla vet mycket väl hur de ser ut.

Vi använder, när vi skapar oss bilden av en nationalkaraktär, starka förenklingar i förening med mytbildningar, gärna litterärt förankrade. En eller flera författare har skildrat ett folk för oss med sådan övertygande styrka, att hela befolkningen i kraft av denna myt i våra ögon kommit att likna framställningens bild. En skildring av en storväxt, blond och tystlåten sicilianare har något så osannolikt över sig, att ingen skulle ha mod att sätta den på pränt.

Den enorma ovederhäftigheten och ytliga förenklingen när bilden av en nationalkaraktär växer fram belyses av den generande skillnad det är på ett folks förtjusande självgott skälmska sätt att driva med sina egna förmenta svagheter jämfört med den figur som utlänningen ser – utan att med någon visshet vara riktigare lär den i varje fall vara obarmhärtigare.

De olika nationalkaraktärerna kan formuleras som ett slags korta regler, verbaliserade avbildningar av den typiske finländaren, spanjoren eller greken, och denna definition har vi med oss i livet och sätter framför den omvända kikare med vilken vi betraktar omvärlden som en försättslins eller ett filter, som bara släpper igenom det som definitionen av nationalkaraktären innehåller – vi ser som genom ett raster, en genomskinlig ridå.

Om vi en eftermiddag promenerar utför Champs Elysées möter vi tusentals människor, varav flertalet fransmän. Rastret släpper bara igenom bilden av den typiske fransmannen, som dock till låt oss säga något hundratal är representerad bland alla dem vi möter. Bilden av dem fastnar på näthinnans reproducerande partier och samlas därför upp i minnet.

I Danmark har vi kanske haft att göra med en lång, mager och ganska surmulen inföding – men sedan vi klarat av vårt samröre med honom lägger vi honom inte på minnet. Ur syn ur sinn; eller i detta sammanhang: han blir inte ett argument i vår samling bevis för att danskarna är trinda, gemytliga och glada. Däremot registrerar vi genast med förtjusning när Hansen och Pedersen är som de skall – blinda för att vi fallit offer för déjàvu-fenomenet, eller som det också kallas, fausse reconnaissance.

Människor av annan nationalitet som vi bara känner till namnet, och gagnet, men inte personligheten, utrustar vi omedvetet med nationalkaraktären. Alla har vi en sådan krets helt obekanta personer i vår omvärld, t.ex. i form av kompositörer till populär musik eller skribenter i pressen, som vi aldrig ser. De får helt oförskyllt bidra till statistiken över de för sitt hemland typiska människorna.

Men hur kan man då förklara att flertalet italienare på Piazza d’Espagna eller norrmän på Karl Johan faktiskt stämmer med den generaliserande beskrivningen? Ja, tar vi en del av intryckets uppkomst på oss själva, så faller väl ändå en del under deras eget förvållande – myten om att man skall vara sådan och sådan kan inte lämna individerna alldeles oberörda. På något sätt beter vi oss alla som man förväntar sig att vi skall göra. Även om den hänförda patriotismens tid är förbi, har flertalet människor ingenting emot att vara "typiska” för sitt land – innerst inne i något hemligt skrymsle har de flesta en känsla av tacksamhet över att vara av just sin nationalitet.

Man kan inte tala om detta utan att nämna Montesquieu och hans klimatlära. Nog spelar det en viss roll om solen är borta halva året, eller om det är problem med hur man skall kunna undkomma den. Nog spelar det väl också en roll om man – som vi här i Sverige – fryser på sommaren därför att det alltid är kallare än det var i vår barndom, men klarar vintern därför att vi har dragtäta inomhusutrymmen och vettiga kläder, och inte är det väl övermaga att antyda att det kanske finns ett direkt fysiologiskt samband mellan klimat, kostvanor, sömnrutin och allmänt uppträdande å ena sidan och utseende och framtoning å den andra. Nog präglar det oss i viss mån om vi lever i storstad eller i glesbygd, om vi bor vid kusten eller i inlandet. Och inte minst: nog spelar det en stor roll för hurudana vi blir vilka människor vi har omkring oss. Tänk på Fritiof Nilsson Piratens skildring av bankdirektören och hans trogne chaufför som var så påfallande lika varandra; men förklaringen härtill var enkel: de hade i decennier hållit samma tider, druckit samma viner och rökt samma cigarrer!

Det kan också vara värt att ägna en tanke åt hur vi, vilka vi än är, uppfyller den roll man förväntar sig av oss. Förr i tiden hade en och annan veckotidning ett galleri av porträtt över jubilarer som firade jämna födelsedagar. Detta galleri kunde ju egentligen bara roa dem som var representerade där – men de hade också ett annat underhållningsvärde för en betydande del av läsekretsen – man höll handen över texten under bilden, och så gällde det att gissa vilket yrke människan bakom porträttet hade. Att denna lek hade god livskraft, visar att man ofta gissade rätt, och detta i sin tur visar, att folk i förvånansvärd utsträckning ser ut som de förväntas göra. Prosten, översten, konsuln avslöjades obarmhärtigt – och de röjde sin verksamhetsart på grund av att de naturligtvis halvt omedvetet försökt härma sina föregångare – jag vill minnas att Herbert Tingsten i sina memoarer kallar företeelsen för professionell deformitet.

Mången yrkesuppgift innebär en roll, rollen kräver en viss utrustning, och sedan är det inte långt till att man ser ut som sin företrädare i ämbetet. Kan någon föreställa sig en dodekafonistisk tonsättare i slätkammat hår och med dubbelknäppt mörk kostym med kritrand? Eller en verkställande direktör med skägg, polisonger och jeans? Nej, vi kryper snällt och ofta halvt omedvetet i den utstyrsel som rollen kräver av oss.

Stundom sker detta med ej blott full frivillighet utan även rent av iver. Jag tänker på de ideal och förebilder efter vilka unga flickor av idag lånar sina drag, ej blott yttre. Ena året skall de se ut som och uppträda likt Brigitte Bardot, ett annat år är det "räkan” Shrimpton, eller skall det vara Twiggy – vips antar ett enormt antal unga kvinnor en höggradig porträttlikhet med idolen. Detta är nu inte så egendomligt, ty hår och hy kan målas och impregneras till oigenkännlighet, men det märkliga är att beteendet, uppträdandet också tycks vara modifierbart i en otrolig utsträckning.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Och om rollen då är så generell och till så litet förpliktande som att bara helt enkelt vara svensk? Ja, där kommer nog fram just vad det skall – vi företräder nationalkaraktären, precis efter mall, även om vi naturligtvis ogärna erkänner det.

Det påstås att solnedgångarna över Themsen från mitten av 1800-talet antog det utseende William Turner givit dem på sina tavlor – de såg annorlunda ut än tidigare. Detta innehåller nog något mer än en lustighet. Konstnären hade i sin framställning pekat på vissa egenskaper i motivet som ingen tidigare varit medveten om. Och l'heure bleue på Parishimlen är ingalunda något celest fenomen, utan en gåva till parisarna från någon sensibel impressionist. Bortsett från olikheterna i övrigt upplever jag det som en parallell att många ting för mig fått ett nytt utseende tack vare vad Christer Strömholms fotograferingskonst väckt till liv. På sina bilder har han sammanställt föremål och avbildat dem på sådant sätt att han gjutit in nya fasetter i mina möjligheter till upplevelse av omvärlden. En konstnär målade en gång ett porträtt av en prominent medborgare, som blev mycket missnöjd med resultatet. En uppfattning som i hög grad skilde sig från konstnärens. Modellen förebrådde artisten, som då bryskt genmälde: "Försök då för fan att likna bilden!” Frågan är väl, om vi inte ofta lytt detta råd, utan att ha varit i just denna situation. Läkaren med den vita rockens krage uppfälld, talande lågmält, sugande på ena glasögonskalmen – sådan skulle tecknaren gärna avbilda honom, ty sådan ser han ofta ut. Han har helt enkelt bara fallit in i sin roll.

Jag tror fullt och fast att den som växer upp i skuggan av en tillräcklig samling porträtt av förfäder som stridit vid Breitenfeld, Lützen och Narva inte kan förhålla sig likgiltig inför dessa konterfej. Han blickar upp mot dem, fylls av en stark känsla av att detta dock är hans anfäder, och något sker med honom – han börjar så smått och på visst sätt likna bilden, han börjar fylla sin funktion. De arvsanlag han till äventyrs kan ha fått från sina martialiska föregångare uppgår på sin höjd till några procent av hela hans anlagsuppsättning. Det måste vara miljön som på detta sätt, sekler efteråt, framställer porträttlika kopior av bålda förfäder.

Läs även

Skiftande syn på tyskarnas uselhet

Under strecket 2014-05-02 01:00

Om man samlar in ett tillräckligt stort antal nässelfjärilar eller maskrosor, eller någon annan allmänt förekommande art från vitt skilda områden – säg en del från Sydskåne, en del från Västkusten och en del från Norrbotten – så skall man finna att allihop är varandra i stort sett lika, och ändå finns det vissa ganska obetydliga men ändå fullt synliga skillnader mellan dem i fråga om storlek, färg och teckning; inte så att de skulle tillhöra olika raser, men ändå tillräckligt för att biologen skall ha en term för företeelsen: han kallar dem ekotyper, och menar därmed att de är lokalt anpassade efter miljön. På lång sikt kan man naturligtvis tänka sig att det är fråga om raser i vardande, men ännu tillhör de sin art som typiska representanter.

Är det då så orimligt att tänka sig att även vi människor är utsatta för sådan ekologisk påverkan? Att det är på så sätt som de mänskliga raserna uppkommit är uppenbart – men kunde man inte tänka sig möjligheten av att det är en miljöns påverkan på vårt uppträdande, vårt sätt att vara som vattnar och gödslar nationalkaraktären? Den ekologiska miljöns slutenhet understryks ju dessutom i högsta grad för människans vidkommande genom våra rigoröst bevakade riksgränser – en stark isolering blir följden.

Men hur skall vi kunna bli kvitt innehållet i den fördomsfulla termen ”nationalkaraktär”? Jag föreslår att benämningen utbyts mot något annat – vad som förloras i klarhet vinnes i tänjbarhet – förslagsvis: riksschablon. En omdöpning av företeelsen innebär en desarmering av termen; den är alltjämt brännbar, men explosionsfaran är över. När vi härnäst i en roman möter en fras som "i kupéns ena hörna satt en tyst engelsman i tweed och pipa” så behöver vi inte förfasa oss över författarens tro på nationalkaraktärer – som ju inte finns – utan vi förstår att han på detta sätt gör en ellips genom att vädja till vår bekantskap med den engelska riksschablonen. "Hans farmor var fransyska” – i sin korthet en utmärkt beskrivning av den säkerligen förtjusande gamla damen.