Mot den förbjudna zonens mörka hjärta
I det militärt bevakade området kring Tjernobyl fann författaren Madeleine Hessérus stoff till sin senaste roman, "Elefantens fot". Inför 30-årsdagen av olyckan skriver hon om sin resa dit, och om den senaste utvecklingen i den förbjudna zonen – idag ett blomstrande ekosystem, där radioaktiviteten efter olyckan kommer finnas kvar i hundratusentals år.
Framför mig i bilen sitter två yngre män. Trots att de tagit av sig jackorna och nu bara är klädda i t-tröjor svettas de i majvärmen. Bilrutorna är öppna, den varma fartvinden slår in i kupén. Männen talar livligt med varandra på ryska och verkar för stunden helt ha glömt kvinnan som sitter i baksätet.
Kvinnan är jag och också jag svettas ymnigt. Regnställ och gummistövlar är den utrustning som jag har valt för den här resan, i en naiv föreställning om att skydda mig från radioaktivitet. Jag håller blicken stadigt fäst på geigerräknaren som är placerad mellan stolarna i framsätet. Hittills har siffrorna på displayen blinkat i lugn takt fram och tillbaka mellan 0,4 och 0,5, men nu utan förvarning händer något. Siffrorna rusar stadigt uppåt, de tycks ha blivit ett med bilens acceleration och med fartvinden och ger mig ett nytt slags hastighetsupplevelse.