RecensionHöstens konstutställningar 2016
Underlandet lockar oss – och glider undan
Dubbelnaturen blir central i Per Wizéns verk där han fångar den del av oss som styrs av begär och drifter. I John Tenniels illustrationer till böckerna om Alice i Underlandet hittar han ständigt nytt material.
I en av de mest kända (och mest förvirrande) passagerna av “Alice i spegellandet” försöker den vite riddaren förklara skillnaden mellan vad något heter och vad något kallas. Alla Alices ansträngningar leder bara till nya missförstånd; den berörda sången heter en sak, men dess namn kallas något annat. Detta är i sin tur något helt annat än vad själva sången kallas.
Lewis Carrolls två böcker om Alice är mästerstycken i undanglidandets konst. Ingenting är någonsin vad det verkar vara, eller också är det så precist beskrivet att förklarandet bara leder till förvirring. Inte undra på att Tove Jansson, vars illustrationer man nu kan se på Millesgården, insisterade på att betona det svarta och mörka i den berättelse som Bonniers ville se som en gullig barnbok.