Mästerlig kärlekshistoria blir motståndshandling

Den 26:e februari har ”Moonlight” chans att vinna en Oscar för bästa film. Fast den informationen ger ingen riktig ledtråd till vad vi talar om här, ”Moonlight” är långt ifrån en typisk best picture-kandidat. Att den backas av Brad Pitts produktionsbolag Plan B, som de senaste åren lobbat in såväl ”12 years a slave” som ”Selma” i Oscars-racet, säger egentligen inte heller så mycket – Barry Jenkins säregna treaktare om ömhet och kärlek mellan svarta män på det amerikanska samhällets skuggsida är något helt annat. Mästerligt är det hursomhelst.

”Moonlight” bygger på Tarell Alvin McCraneys pjäs ”In moonlight black boys look blue”. Jenkins har delat in historien i tre tydligt separerade kapitel: tre skådespelare i olika åldrar gestaltar huvudpersonen Chiron, som bor med sin crack-beroende mamma i den fattiga, i princip helsvarta stadsdelen Liberty City i Miami på 1980-talet, ljusår från Don Johnsons snabba bilar och vita kavajer. Både Jenkins och McCraney växte upp här då, båda har sett sina mammor gå under på liknande sätt. McCraneys upplevelse av att vara gay i den hårda miljön har gått i arv till Chiron. I det första kapitlet är han en skrämd nioårig pojke, ständigt på flykt – från de jämnåriga plågoandar som skriker ”bög” efter honom (utan att veta hur rätt de har), och från sin psykiskt instabila, manipulerande, ofta påtända mor.