”Den som hänger sig åt kättja förblir slav”
I dag är det dags för en idéhistorisk fråga. Slaveriet var ju utbrett i det antika Grekland, men hur legitimerade grekerna det? Hur kunde samma folk som utformade vår äldsta demokrati acceptera att tiotusentals ofria slet i deras silvergruvor?
Grekernas förklaringar varierade från tid till tid och från tänkare till tänkare. En ryktbar förklaring, belagd på 300-talet f Kr, gjorde gällande att vissa människor är slavar av naturen (grek. kata fysin). Av detta följer att slaveri är bra för dem. Platon säger inte detta rent ut, men det är implicit i hans samhällssyn. Aristoteles, i verket Politiken, gör ingen hemlighet av att han delar åsikten. Slaven, enligt Aristoteles, är att betrakta som en oxe i mänsklig gestalt, för vilken ofriheten är sanktionerad av naturen:
”Den som är i stånd till förutseende med sitt intellekt är av naturen härskande och befallande, medan den som är i stånd till hårt kroppsarbete av naturen är underställd och en slav. Därför är det samma ting som gynnar herre och slav. […] Vidare är männen starkare av naturen och kvinnorna svagare, och de förra bestämmer medan de senare lyder. På samma sätt måste det vara när det gäller människor generellt. Det finns de, som skiljer sig lika mycket från varandra som själen från kroppen och människorna från djuren; så är det med dem, vilkas funktion det är att arbeta med kroppen och som inte kan åstadkomma något bättre. Dessa människor är slavar av naturen, och för dem är det bäst att vara underordnade detta styre. […] Naturen vill även göra skillnad på kropparna hos fria män och slavar. Slavars kroppar är starkare till att utföra nödvändigt arbete, medan de frias är upprätta och odugliga till dylika göromål men lämpade för ett politiskt verksamt liv. (Aristoteles, Politiken I:2, 5, övers. Karin Blomqvist.)