RecensionDans
Kvarnström fyller svärtan med intensiv närvaro
Konstobjekt och kroppar i rörelse – och en stor dos melankoli. Kenneth Kvarnström återvänder till scenen och formar en lika vacker som skrämmande plats.
Ofta finns det något fysiskt påtagligt i Kenneth Kvarnströms koreografier som gör dem extra kroppsliga. Oavsett om det handlar om en beröring, en mjuk eller en mer ryckigt elektrisk rörelse eller om konkreta objekt är det som om han hela tiden vill att varje rörelse ska ge avtryck i hela rummet. Att den ska fortplantas och på något sätt kännas i alla närvarande kroppar. Tillsammans med väl vald musik har det resulterat i verk som sömlöst pendlat mellan det skönt vackra och det dystopiskt mörka.
Kenneth Kvarnströms nya stycke ”Pianotopografier” för fyra dansare och där han dessutom själv är med på scenen är inget undantag. För här blir såväl tyget i de mörka scenkostymerna som spåren i den gråvita mattan som används inledningsvis en del av det koreografiska rörelsematerialet. Precis som musiken som fyller dansarnas kroppar med sina toner, hur glest utspridda eller tätt sammanpressade de än är.