”Jo Gillberg, även barn och ungdomar kan vara trans”
REPLIK | KÖNSDYSFORI HOS BARN
För oss som transpersoner, föräldrar, vänner, partners och yrkespersoner så är det uppenbart att lidandet är enormt för barn och ungdomar med könsdysfori. Att som vuxen vara närvarande för att lyssna och bekräfta är för oss en självklarhet. Allt annat vore försummelse och psykisk misshandel, något som avspeglar sig i de höga självmordstalen för unga transpersoner. Förutom de metodologiska bristerna som ligger bakom Gillbergs debattartikel så undrar vi om han överhuvudtaget bryr sig om konsekvenserna för barnen han skriver om. Att ge sig på en redan utsatt grupp i samhället med faktafel och svartmålning är inget annat än mobbning.
Enligt Folkhälsomyndigheten är just stödet från resterande samhället en av de viktigaste faktorerna för en ung transperson. I och med Gillbergs artikel så bevisas om igen att transpersoners statistiskt låga förtroende för sjukvården inte är helt oberättigat.
Att jämföra frivillig underlivskirurgi med den påtvingade könsstympning som sker runt om i världen är inte bara respektlöst mot transpersoner utan även ett förminskande av dem som drabbats av denna livsfarliga praktik. Det enda vi kan tänka oss närmar sig detta är den tvångssterilisering av transpersoner som i Sverige pågick fram till år 2013 vilken enligt FN kan likställas med tortyr och bryter mot flera av de mänskliga rättigheterna. Att antalet personer som söker vård ökat efter att detta avskaffades är inte konstigt.
Rapid onset gender dysphoria (ROGD), som ligger till underlag för Gillbergs debattartikel, är ett begrepp som inte har något stöd i den forskning som har gjorts. Så sent som i mars 2018 gick 21 experter inom transvård ihop och publicerade en essä som visar på att ROGD inte är vetenskapligt förankrat. Vi kan i stället spåra fenomenet ROGD till tre olika bloggar i juli 2016 – tre bloggar som historiskt sett har propagerat för transpersoners icke-existens. Det användes som ett sätt att förklara vissa föräldrars observation att deras barn kom ut ”plötsligt” under puberteten, och att deras barn verkade influerade av andra hbtq-personer i dess närhet. Det är tyvärr lätt för tveksamma föräldrar att anamma detta tankesätt i brist på stöd och information kring frågan. Vi vet att många föräldrar känner sig vilsna och förvirrade när ens barn kommer ut eller visar funderingar kring sin könsidentitet. Det är bland annat därför vi i Transammans håller i föreläsningar och samtalsgrupper för närstående så att kunskap som gömts undan i många år likväl som aktuell och relevant forskning ska få rätt att komma fram. Att artikelförfattarna – forskare, överläkare och psykologer – anammar dessa tankar kan i bästa fall ses som direkt oansvarigt. Vi tycker det är sorgligt att ni genom denna artikel motverkar de framsteg som gjorts för transpersoner.
Gillberg påstår att en får sin diagnos efter tre samtal. Det är visserligen en dröm för många vuxna transpersoner, men det är helt inkorrekt. En utredning kan i dag ta flera år och väntetiderna är långa för att ens komma på ett första besök, både för vuxna och barn. De stopphormoner som barn med könsdysfori i dag erbjuds efter diagnos ger en reversibel effekt. Eventuella ytterligare behandlingar ges i äldre åldrar efter utredning och diagnos. Dock är den största – och viktigaste – effekten av könsbekräftande vård, oavsett vilka behandlingar individen behöver, att de flesta transpersoner ökar sin generella hälsa och blir så mycket lyckligare av det.
Edwin Fondén
ordförande Transammans
Annelie Salminen
vice ordförande Transammans
Björn Lönnqvist
närstående
Signe Bremer Gagnesjö
forskare vid genusvetenskapliga institutionen, Lunds Universitet
Novi Widén
transkvinna
Theo Lindberg
transperson
Kristian Ek
förälder och transperson
Malin Lundqvist
mamma till 16-årig transperson
