RecensionVårens konstutställningar 2018
Inom varje målning finns alltid en annan målning
Olle Borg målar systematiskt, Frank Bowling vräker på med färg i två till synes motsatta förhållningssätt till måleriet. Men så enkelt är det inte. Håkan Nilsson kikar närmare och finner lekfullhet i det strama och struktur bakom det spontana.
Om man går direkt från Olle Borgs utställning till Frank Bowlings (eller tvärtom) slås man troligen först av de stora skillnaderna konstnärerna emellan. Olle Borg målar strikt geometriskt och upprepar vissa former med synbart små förändringar. Frank Bowling öser på med färg, har en kraftig gestik och arbetar även med att lägga lager på lager med duk i sina verk. Den förste återhållsam, den andra utlevande. Den förste organiserad, den andra expressivt impulsiv.
Fastän bägge konstnärer arbetar med abstrakt, non-figurativt måleri, står de uppenbarligen i olika traditioner. Den geometri som strukturerar Olle Borgs måleri för tankarna till mellankrigstidens konkretism eller vad kritikern Lawrence Alloway på 60-talet kallade ”systemic painting”. Det konstnärliga subjektet ställs här åt sidan för en mer undersökande attityd. Frank Bowling, å sin sida, för tankarna till den abstrakta expressionismen, där konstnärens personliga avtryck är helt avgörande.