Oscar Wieselgren:Svenska akademien under Karl-Johanstiden

Akademien sammanträder, illustration från 1800-talet.
Akademien sammanträder, illustration från 1800-talet.

Med året 1824 inträdde en förändring i Svenska akademiens tillvaro, som icke blott var symbolisk utan också i högsta grad reell: Nils von Rosenstein, som från akademiens stiftelse år 1786 varit dess ständige sekreterare, slutade något mer än sjuttioårig sina dagar. Visserligen hade hans andliga krafter länge varit i avtagande – Tegnér skriver året före hans död med anspelning på hans ryktbara aptit, att han icke blott är en vålnad utan en vålnad som äter – men han representerade dock den alltjämt kvarlevande traditionen från Gustav III:s tid, och hans verksamhet som sekreterare hade tack vare hans vinnande, kloka och rättrådiga karaktär varit av den art att den verkligen motiverade hans anseende som "bandet uti sångens krans”.

Publicerad
Annons

Det var icke lätt att få en lämplig kraft att fylla hans plats. Sekreteraren måste ju alltid finnas att träffa i Stockholm, men av akademiens ledamöter voro de flesta bosatta på andra håll. Den redogörelse för diskussionen om platsens besättande, som Henrik Schück lämnar (Svenska akademiens historia. På akademiens uppdrag författad. D. 4: Akademien 1824–1836. Stockholm 1937), är i hög grad fängslande, baserad som den är på en mängd intressanta uttalanden av de närmast initierade personerna, men på samma gång förmedlar den onekligen ett starkt intryck av akademiens rådlöshet i den inträdda situationen. Hans Järta ansågs av flera ledamöter som den lämpligaste kandidaten, men dels bodde han ej i Stockholm, dels var hans temperament sådant att man svårligen kunde beräkna att han länge skulle stanna på en plats, där hans förslag måste diskussionsvis ventileras bland ledamöterna och dessutom komma under omröstning. "Förmodligen skulle han”, säger Schück, ”såvida han blivit sekreterare, ha tagit avsked vid första votering, som gått honom emot”. Med sin överlägsna intelligens, sin stora lärdom och sin glänsande formella talang var Järta alltför svårhanterlig för att kunna förvalta ett ämbete, där han ej kunde få utöva ett despotiskt herravälde. Misantrop som han var lämpade han sig ej heller för en post, där utom formell förhandlingsskicklighet och ämbetsmannamässig träning även ett visst mått av personlig älskvärdhet ansågs vara av nöden. Förmodligen kände Järta själv, att han i längden ej skulle trivas med platsen, varför han bestämt vägrade att antaga kandidatur. Då han således ställde sig utom tävlan stannade akademien omsider i sitt val för den, som i alla hänseenden var hans absoluta motsats, nämligen Franzén, vilken blivit valbar därigenom att han år 1824 förflyttats från sin församling i Närke och utnämnts till kyrkoherde i Klara församling.

Annons
Annons

Anledningen till att den fromme och godhjärtade men hjälplöst opraktiske Franzén utsågs till innehavare av sekreterarbefattningen var enligt Schücks redogörelse närmast av rent filantropisk art: man ville skaffa den fattige skalden en välbehövlig utfyllnad i hans klena inkomster. Att han passade för platsen tycks ingen ha ansett. Det verkar på en gång rörande och nästan komiskt att se hur akademiens ledamöter samlas om programmet att underlätta Franzéns åtkomst av "de riksdaler han så väl lärer behöva”, som Brinkman skriver. Att akademien kunde förvänta ett och annat bekymmer genom sin välvilja tycks man knappast ens ha tänkt på. Önskan att se Franzén till godo stod hos alla i främsta planet. Ingenting kan bättre än detta vittna om Franzéns vittgående popularitet; till och med gamla och kritiska ämbetsmän som juristen Isak Reinhold Blom och diplomaten Gustav Lagerbielke gåvo honom sina röster, fastän de knappast kunde göra sig några illusioner om arten av hans blivande ämbetsförvaltning.

Franzéns tillträde till sekreterartjänsten präglades av akademisk högtidlighet. Han hälsades i de sirligaste former av Hagberg, vilken fungerade som direktör, och besvarade artigheterna med ett poem, där han hyllade akademiens förnäma traditioner och stora uppgifter. Men därmed tog också glädjen ett tämligen hastigt slut. Inom kort blev omfattningen av hans prästerliga åligganden sådan att han fick svårt att fylla sina plikter mot akademien. "Han begraver sedan några veckor så flitigt”, skriver Brinkman, "att jag tycker det borde snart vara slut med hans församling, om han ej olyckligtvis åter döpte lika så många som han jordfäster”. Sin sekreterarsyssla skötte han på ett sätt som ej kan kallas annat än tragikomiskt. Schück meddelar bland mycket annat som bevis på hans bristande formella förmåga ett rikt urval av de mest fatala misstag, luckor och felskrivningar i hans protokoll. Redan kännedomen om hans piktur borde för övrigt ha kommit akademien att tveka om hans lämplighet som sekreterare, ty knappast någon framstående man i den svenska litteraturen har skrivit en så horribel stil som han. Bland hans vänner sades det att han hade tre slags stilar: en som han själv och några av hans närmaste vänner kunde läsa, en som blott han själv och hans äldsta dotter kunde läsa och en, som varken han själv, hans dotter eller någon annan människa under solen kunde läsa. Den sista stilen plägade han oftast använda i sina brev. Förmodligen ha också hans akademiska protokoll nedskrivits med denna sistnämnda stil, ty tolkningen har tydligtvis mångenstädes erbjudit oöverkomliga svårigheter. Den som fick bära hundhuvudet, när akademien omsider fann sig föranlåten att göra skälig erinran i anledning av protokollens beskaffenhet var emellertid icke Franzén utan akademiens stackars amanuens, expeditionssekreteraren Hadorph. Wallin anmärkte vid ett tillfälle, att han funnit protokollen "fulla med fel, som genom renskrivarens vårdslöshet eller okunnighet uppkommit”. Franzén borde härvidlag ha tagit sin del av ansvaret, ty att felet var hans kunde ingen betvivla; men han valde i stället att draga sig ur spelet genom ett ganska vagt och tvetydigt försvar, vilket näppeligen lär ha ökat akademiens förtroende för hans gåvor som sekreterare.

Annons
Annons

Att han ej heller var särdeles lämplig att utåt och särskilt gentemot konungafamiljen företräda akademien visade han vid högtidssammankomsten år 1832, då han enligt Brinkmans relation "uppläste ett tal, som olyckligtvis kom att vidröra Johan III:s regering, varvid han råkade uti sådan iver emot dennes katolska drottning att han skrek som en örn och slog näven i bordet för att hos sina åhörare inprägla en djup avsky för alla de olyckor, som blivit en följd därav att en svensk konung kunnat till den grad glömma sin plikt mot fäderneslandet. Och allt detta mitt för näsan av vår nuvarande allernådigsta drottning, som dock lyckligtvis ej förstår svenska, men, tyvärr, också framför den lilla älskvärda kronprinsessan, lika så uppriktigt tillgiven sin gamla religion som sin nya fosterbygd!” Följden av Franzéns ortodoxa vältalighet blev också ganska bedrövlig, ty kronprinsessan tog helt resolut sitt parti och lämnade med sin gemål akademien, "sedan bägge en lång stund funnit biskopens renlärighet något för magstark”.

Det blev på grund av Franzéns ohjälpliga brist på praktiskt sinne redan tidigt klart för akademien, att han aldrig skulle komma att inom densamma intaga någon ledande ställning. På invalen utövade han föga eller intet inflytande, och i akademiens interna arbete blev han allt mer och mer en quantité negligeable. Vad invalen beträffar så fanns för övrigt inom den akademiska kretsen sällan någon enighet. Tegnér, som gärna fronderade, skrev 1824, då platsen efter Rosenstein skulle besättas, med oförtydbar bitterhet: "Det rätta segrar väl slutligen, men det är förargligt, att det usla alltid har sin tour och anciennitet förut”. Han arbetade för sin del energiskt för sin vän Brinkman, vilken med sina stora litterära intressen ju måste betraktas som en ytterst lämplig kandidat. Men andra omständigheter av olika art gjorde sig gällande, när valet skulle företagas, och vid den avgörande omröstningen blev icke Brinkman utan den lärde men skinntorre gymnasielektorn Enberg korad att fylla Rosensteins plats. Det var detta val som gav upphov till Tegnérs ryktbara sarkasm: "För någon tid sedan undrade Argus, om Akademien skulle taga sin nya ledamot ur gamla eller nya skolan; hon har gått en medelväg och tagit honom ur trivialskolan”.

Annons
Annons

Icke mycket bättre fann Tegnér valet efter Isak Reinhold Blom. Brinkman hade på sina håll även då vissa sympatier, men vid avgörandet förbigick akademien honom åter, trots energiska protester från Tegnérs sida. Hans lycklige medtävlare var en hög ämbetsman, excellensen Wirsén, av Tegnér karakteriserad som "idel skinka och soliditet”. Man kan förstå Tegnérs indignation, när man hör att av akademiens aderton ledamöter icke mindre än sju tillhörde excellensklassen. Det föreföll, sade Tegnér, som om akademien vore benägen för att konstituera sig till ett serafimergille. Någon tid efteråt, då den åttioårige biskop Tingstadius, som suttit i akademien sedan 1794, avled, kom emellertid äntligen Brinkmans tur att "fylla en sovstol i akademien”, för att citera ett uttryck av Beskow. Tegnér upphörde emellertid icke därför att kommentera invalen med satiriska betraktelser och spetsiga anmärkningar. Vare sig det gick honom med eller mot bibehöll han alltid sin ställning som frilans och bekymrade sig föga om att iakttaga något decorum, när det gällde akademiens angelägenheter.

Akademiens pristävlingar under 1820- och 30-talen erbjuda i regel föga av intresse. De flesta av de tävlande voro vittra dilettanter, som med flit och omsorg kopierade den gällande poetiska stilens effekter och därigenom en eller annan gång kunde åtkomma en guldpenning av större eller mindre storlek. Komiska episoder saknas emellertid icke heller här, trots de poetiska alstrens klena beskaffenhet. Roande och bedrövlig på en gång är skildringen av Franzéns valhänta intriger för att skaffa sin måg Grafström stora priset vid tävlingen år 1825. Franzén som intrigör – det är värre än en björn som försöker dansa på lina. Det gick honom ej heller bättre än att han blev ömkligen avslöjad och i sittande sammanträde måste åhöra sin gamle antagonist Kullbergs syrliga betraktelser över de "konsiderationer”, som under bedömandet av årets tävlingsskrifter gjort sig märkbara. Än värre var att han tvangs inför sina kolleger uppläsa den mördande kritik som Tegnér i ett brev ägnat Grafströms prispoem: "En och annan vers kan väl vara lycklig nog, men det hela är ju av en tomhet och fattigdom och trivialitet, som jag hoppas måtte vara sällsynt”. Man kan förstå, att Tegnér med sin vassa tunga kunde bringas att karakterisera dagen för akademiens prisutdelningssammanträde som "den stora orättfärdighetens dag”.

Annons
Annons

Ett särskilt intresse erbjuder pristävlingen år 1831, ty då fanns bland de insända poetiska alstren även en dikt av annat slag än de genomsnittliga, nämligen Runebergs Graven i Perrho. Den tycks redan från början ha väckt en viss uppmärksamhet; protokollet meddelar att granskarna fäst sig vid dess originalitet, om man än anmärkte på "mindre elegans i formen”. Det är betecknande för dåtidens brist på känsla för äkthet i dikten att Runebergs kraftfulla språk syntes akademisterna alltför kärvt vid jämförelse med t.ex. Nicanders eller Albano-Adlersparres. Valerius anmärkte att "stycket har ingen synnerlig poetisk lyftning men väcker och underhåller intresset genom sin originella färg och ofta rörande vildhet”. Den tafatta formuleringen visar att bedömaren varit gripen av diktens poetiska kraft men icke riktigt vetat hur han skulle förklara det intryck den efterlämnat. Wallin röstade för andra priset, då däremot Skjöldebrand betecknade dikten som "så vacker, enkel och rörande att jag skulle vilja giva den stora priset”. Politiska grunder – förhållandet till Ryssland var för tillfället, just under det polska upproret, en smula ömtåligt – torde väl också ha spelat in vid avgörandet, i varje fall hos några av de mest inflytelserika akademiledamöterna. Runeberg fick alltså nöja sig med den mindre medaljen, men han rönte dock den hedern att hans dikt vid högtidssammankomsten upplästes av Wallin. Redogörelserna för sammankomsten giva vid handen att publiken mottagit ett starkt intryck av diktens djupa originalitet, om än en och annan ansåg sig kunna konstatera, som Rydquist i sin tidning Heimdall, "att stycket ej särdeles ägnade sig för deklamation”.

Annons
Annons

Den stora vetenskapliga uppgift, som akademien av sin stiftare fått sig anförtrodd, nämligen att utgiva en fullständig svensk ordbok, gjorde medlemmarna ganska mycket bekymmer. Man hade mycket långsamt och under stor tvekan skridit till arbetet, därvid icke sällan anlitande hjälp från utom den akademiska kretsen stående fackmän. En preliminärt uppgjord lista på ord, begynnande med bokstaven s, fanns sedan ett tiotal år i akademiens ägo. År 1824 började man, driven av omisskänneliga samvetsbekymmer, att genomgå detta ordförråd vid de ordinarie sammankomsterna, men det gick ganska långsamt, och det ter sig nästan som symboliskt att man lät arbetet avstanna, när man på hösten 1824 hunnit fram till ordet stopp. Efter en tids vila grep man sig omsider ånyo an med det stora verket, men arbetstakten var fortfarande minst sagt flegmatisk; för att nå fram från sylta till sås använde akademien fulla två år. Som man icke strängt höll sig till bokstavsordningen blev en del material över, som undgått granskning och måste prövas långt senare än vad egentligen borde varit fallet. På vintern 1835 kunde således Beskow klaga över att hans kolleger på aderton månader ej hade hunnit längre än från streta till strunt. Uppgiftens exakthet får stå för Beskows egen räkning; sannolikt är väl att gränsorden valts med icke alldeles oskyldig avsikt.

Det är knappast oförklarligt att akademien trots enskilda medlemmars lysande poetiska rykte dock under 1820- och 30-talen allt mer och mer sjönk i anseende utåt och som en följd härav förlorade sin ledande ställning i landets intellektuella och litterära liv. Beskow, som efter en tämligen stormig valkampanj i början av sommaren 1834 på sekreterarplatsen efterträtt "den hederlige men bomullstappige Franzén” (Brinkmans uttryck), gjorde visserligen allt vad i hans förmåga stod för att stimulera intresset för akademiens verksamhet, men av den härskande liberala opinionen betraktades hela institutionen som "en ultraismens högborg” och bedömdes därefter. När det stundade till firandet av femtioårsfesten 1836 skrev Tegnér pessimistiskt, att enligt hans uppfattning det vore "bäst att inhibera hela spektaklet”. Man borde undvika att högtidlighålla "den dag, då Akademien firar sitt guldbröllop med glömskan”. Själv ville han ju pliktskyldigast som akademiens pensionär "icke undandraga sig att rimma litet”, men tillägger han, "det har också blivit därefter”. Det är med dessa ord som han beledsagar översändandet av manuskriptet till sin ryktbara akademiska festdikt, det mest fulländade mästerverk i sin art som finnes på svenskt språk. Främst genom denna dikt, som vid högtidssammankomsten upplästes av Wallin, blev dagen för akademien, som Beskow skriver "en fullkomlig seger- och triumfdag”. Optimistisk som han var trodde sig Beskow från och med festdagen kunna räkna på en bestämd vändning i allmänna opinionen till akademiens fördel. Men hans förhoppningar gingo icke i uppfyllelse. Inför den liberalt inriktade tidsandan tedde sig Svenska akademien alltjämt som något hopplöst föråldrat, och utan tvivel gav C. A. Wetterberg, "Onkel Adam”, ett typiskt uttryck åt den allmänna meningen, när han i ett brev till Zacharias Topelius (bevarat bland hans papper i Kungliga biblioteket) yttrar: "Vår Svenska akademi är så rent av ett gubbhus att ingen människa numera tänker på denna Gustav III:s vackra inrättning och knappast någon vill emottaga kallelse till ledamot. Nästan ingen tävlar, och de som tävla förtjäna oftast, även med de blygsammaste anspråk, intet pris. Det dröjer ej länge förrän Svenska akademien kan utsätta sitt fyrdubbla stora pris, utan att få något svar, på en prisfråga, som skulle lyda: Vartill tjänar Svenska akademien?”

Annons
Annons
Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons