RecensionScenvår 2017
Fullträff när sociala friktioner blir dockteater
”Skvalpet” är ännu en liten triumf för Malmö dockteater. Med inkännande intelligens gestaltas ängsligheten på en arbetsplats som råkar vara en teater men som ger igenkänning från många håll i dagens Sverige, skriver Theresa Benér.
För tio år sedan recenserade jag Lennart Hjulströms memoarbok om hans liv som regissör, skådespelare och teaterchef. Boken gjorde mig förstämd då den belyste de trista rutiner, regler och personliga svagheter som hämmar den konstnärliga kraften på en teater. Vart tar visionerna vägen? Hur engagerar man bäst personalens kreativitet i arbetsprocesserna? Hur utövas ledarskap?
Just dessa frågor genomsyrar Erik Holmströms inkännande och intelligenta nya dockteaterkomedi, ”Skvalpet”. Med 18 pekfingerhöga dockor som utgör ensemble, konstnärlig ledning, tekniker och marknadsförare på en teater skildrar han arbetet med en uppsättning, ”Skvalpet”. Den hyllade fiktive regissören Erik Högström (sic) har anlitats för en uppföljning av sin dokumentära succépjäs ”Funktionell dumhet”. Stoffet består av intervjuer med personer som Arbetsförmedlingens tidigare generaldirektör i ett uttalande klassade som lågpresterande: ”halta, lytta, psykiskt sjuka, blinda, döva, rullstol, knäppa fast det inte syns, snygga med opererade tuttar”.