De lämnade prostitutionen – för att gå i kloster
”Jag har hört sägas att det förr fanns så kallade magdalenahus, där ångerfulla prostituerade fick en chans att rehabilitera sig i sina egnas och samhällets ögon. När grundades de? Var? Och varför kallades de magdalenahus?”
Den Magdalena vars namn går igen i beteckningen är ingen mindre än Maria Magdalena, Jesu mest prominenta kvinnliga lärjunge. Att just hon kom att ge namn åt företeelsen berodde på ett missförstånd i medeltida teologi: hon blandades ihop med andra, namnlösa, kvinnor i Nya testamentet, varefter en vildvuxen legendflora utvecklades, i vilken det gjordes gällande att hon före mötet med Jesus varit en av Heliga landets syndigaste prostituerade.
Jag har tidigare i den här bloggen berättat om hur missförståndet uppstod. Må det här räcka med att konstatera att kopplingen till prostitution gjorde att helgonet blev officiell symbolgestalt för just barmhärtighetsarbete riktat mot fallna kvinnor. Företeelsen som sådan kan spåras till början av 1100-talet, då franska predikanter tog initiativ till att hjälpa prostituerade. Under påföljande sekler ledde dessa alltmer intensiva ansträngningar till upprättandet av formliga institutioner. Som exempel kan nämnas de franska husen i Paris (1225), Avignon (ca 1257), Marseille (ca 1272), Aix-en-Provence (1200-talet), Toulouse (ca 1300), Carcassonne (ca 1310), Narbonne (ca 1321) och Montpellier (ca 1328). Flertalet av dessa hus var helgade till Sankta Maria Magdalena och inrättade i enlighet med den augustinska klosterregeln.