”Ska du bara äta en middag i Stockholm i år är det hit du ska gå”

Vi närmar oss en fastighetskris i Stockholm. Eller förlåt, den är redan här. Shoppar gör vi som bekant på nätet, följaktligen håller butikerna i city på att slå igen. Förr skulle alla ha ett eget rum på sitt kneg, idag är det öppna landskap och kontorshotell som gäller. De senare har fantasifulla namn som Epicenter, Norrsken, SUP46 och Wework, men i grunden handlar det om att sitta trångt med människor du inte känner.

De större företagen har flyttat ut till förorten. De sitter i hermetiskt tillslutna borgar utan kontakt med stadens röra. Kista, Solna och Sundbyberg tävlar om de stora börsbolagens HQ.

Vad ska hända med alla hus i stadens hjärta? Svar: de bygger om.

Sturegallerian lär förvandlas till en gigantisk food court. Krögaren PG Nilsson har lagt ner sitt krig mot fastighetsfonden i Dubai och vill flytta Sturehof till SEB:s gamla lokaler vägg i vägg med dagens krog. Sergels torg ska byggas om och 24 nya krogar ska öppna här. Ursäkta, men vem vill äta i närheten av Plattan och T-centralen?

Hur det kommer att gå? Ja, titta på nyöppnade Eataly på Biblioteksgatan som redan nu släcker ner avdelningar, sparkar mellanchefer och blöder X miljoner i månaden.

En krog mår nämligen bäst av att ligga i ett bostadsområde. Detta ger ett gäng stamgäster som lockar till sig vänner och bekanta. Och om maten är god och hovmästaren är vänlig så kan det bli en riktig succé.

Och nu är vi framme vid Coco & Carmen på Banérgatan på Östermalm. Ett krypin som haft tänt i skyltfönstren i 41 år. Och som precis har tagits över av Punk Royale-gänget.

Min fru och jag kommer förbi en regnig tisdag. Det är fullsatt och vi får det sista (läs sämsta) bordet mitt i gången mellan köket, matsalen, disken, toaletten och jag vet inte vad. Men jag sitter hellre mitt i ett kaos, än utkastad i en jättekrog med utsikt mot ett öde kontorshus.

Det enda som serveras hos Coco är en avsmakningsmeny med fem rätter för 595 kronor. Den tar vi förstås. Jag kan inte tacka nej till att inleda med en Punk Royale-special: en fyra vodka och en rejäl klick rysk kaviar serverad direkt på handflatan. Slurp. Fem plus för denna ”rätt”.

Sedan rasar tallrikarna in i hög takt, men utan att vi blir stressade för allt smakar suveränt.

Det är elegant sälta i piggvaren, det är en rolig gubbe på gåslevern och det är mustig smak i såsen till hjortsteken. Vi hoppar vinpaket och kör en flaska vitt från Österrike som funkar till både kött och fisk. (Vinpaket är en tramsig trend som gör det svårt att fokusera på maten.) Vi njuter också ett fluffigt ostron med en sås från Sydamerika, en modern Croque Monsieur med rikligt med tryffel och endiver med fint tuggmotstånd. De sista kan lätt bli sega och sura, men inte hos Coco.

Detta är utan konkurrens den härligaste måltid jag ätit i år.

Det är inte lika mycket punk som på storebror Punk Royale på Södermalm. Gamla Coco-stamgäster kommer att uppskatta de nya ägarna på samma sätt som de gillar botox och tabata-träning. Och som de uppskattade kokain på 1980-talet.

Personalen är vänlig, snabb och kunnig, men behovet av att läxa upp sina gäster om det som finns på tallriken är obefintligt. Personalen har för mycket att göra för att hinna med en lång föreläsning om hur rädisan fått sin syra.

Notan landar på 2 000 kronor och det är att betrakta som ett fynd på Östermalm. Upplägget påminner om Lilla Ego i Vasastan, men nya Coco känns som en krog för vuxna människor. Jag tänker mig att Banérgatans mest kända par – Jan Guillou och Ann-Marie Skarp – kan bli stamgäster här. Alla människor i världen vill vara stamgäster här.

Ska du bara äta en middag i år i Stockholm är det hit du ska gå. Jag förstår att när jag skriver detta kommer kön utanför Coco & Carmen att bli riktigt lång. Och står du i denna kö och ser stamgästerna glida förbi så är det bara att acceptera faktum. För alla kroggäster är inte lika mycket värda. De som bor närmast är mest värda.

Det är därför som de 24 krogarna vid Sergels torg aldrig kommer att bli mysiga och roliga. De kommer inte att att få några stamgäster eftersom ingen bor i närheten och slinker ner på Plattan för en sen middag.

Vad ska då fastighetsägarna i city göra för att överleva? Bygga billiga bostäder och sänka hyran.