Svenskt uruppförande med nervig bravur

Tonsättaren Molly Kien kom till Sverige från USA för snart 20 år sedan på Sven-David Sandströms rekommendation, och har skaffat sig ett attraktivt tonspråk som omedelbart fångar lyssnaren. Postromantisk värme och storslagenhet kombineras med smått prillig amerikansk humor.  Så placerar hon två av orkesterns ”fula ankungar”, fagotten och altviolinen, i solistrollen i sitt nya orkesterverk ”Seneca Rocks”. Hennes Sinfonia concertante utmanar solisterna att sticka upp huvudet ur en massiv klangväv för att till sist klinga helt utan konkurrens, och samtidigt belönas med en svindlande överblick över hela det orkestrala landskapet. 

Som titeln antyder handlar det om klippiga och bitvis ogästvänliga vidder: Seneca Rocks i West Virginia lockar många våghalsiga bergsklättrare. Den som tacklar den klassiska musikens skrivna och oskrivna koder kan säkert uppleva motsvarande känsla av både ängslighet och berusning, i ”Seneca Rocks” gestaltad som yrselframkallande glissandi och en nervig, inre rytmik.