RecensionNya filmer
Känslorna bubblar under ytan men griper aldrig tag
Den dominante fadern och den oförlösta kvinnan. Trots goda intentioner så innehåller ”Murina” för mycket trötta karikatyrer för att göra något bestående intryck.
Dominerande fäder bredvid kvinnor på spaning efter frigörelse är temat för många östeuropeiska filmer som når västligare breddgrader. I kroatiskan Antoneta Alamat Kusijanovics ”Murina”, belönad med debutpriset i Cannes förra året (i konkurrens med till exempel svenska ”Clara Sola” och isländska ”Lamm”), är det patriarken Ante som håller hårt i hustrun Nela och deras tonårsdotter Julija. Platsen är vid Adriatiska havet, soldränkt och förgörande vacker, på samma gång paradis och helvete. Dramat är av närmast antika mått. Hans sätt att kontrollera och pressa dottern vet inga gränser.
Med harpun fångar fadern muränål på havets botten, därav titeln, ”Murina”. Till sin hjälp tar han dottern, som gillar att dyka mer än att fiska. Pappan är eld och lågor över att en gammal vän kommer på besök. Förhoppningen är att Javi ska köpa en del av faderns mark för att bygga en resort på platsen, som en gång var föremål för en tragedi. Som en sämre dold hemlighet föreligger också att Javi en gång var kär i Nela och att han nu också gör intryck på Julija. För fadern tycks det ingå i spelet, som en del av förhandlingen; för dottern blir Javi som ett löfte om en väg ut ur fängelset.