”Vargtimmarna, de outhärdliga, är 17–20”
Efter skilsmässan dög inte de gamla kompisarna. Särskilt inte lyckligt tvåsamma. Det krävdes sådana som förstod, män som också separerat. Har jag skaffat reboundvänner?
Plötsligt babblar man i telefon om kvällarna igen. Länge, flera timmar, som under gymnasietiden. Uppriktigt prat, som om man vore döende, och inte längre hade tid för bullshit. Naket, som om man vore full. Plötsligt graderar man sina vardagar, från ett till tio. Med komma. 1,7. 2,4 … Sällan högre än 4. Och det gör inget, för en reboundvän förstår. Förstår allt det där som oskilda inte förstår.
En reboundvän fattar hur sugigt det är att ens nyskilda skitliv i andrahandslägenhet kostar mer än det gifta ditot i radhus; denna oönskade sorgetillvaro där du som allra sämst rustad måste orka mer än någonsin. Jobba fast du inte vill, sedan hämta barn, och leka med glad inlevelse, trots att du helst av allt hade velat vara barn själv. Dra täcket över dig och gråta.