Mästerlig brittisk diskbänksrealism

Livet som pågår. Kampen vi alla kämpar, den som vi liksom ibland får för oss bara är vår egen. Att den inte är det tycks den brittiska regissören och manusförfattaren Clio Barnard blivit satt till jorden för att påminna oss om. Den här gången är hon tillbaka i Bradford – den slitna tvillingstaden till Leeds i norra England som både hennes prisade dokumentär ”The Arbor” (2010) och spelfilmen ”The selfish giant” (2013) utspelar sig i. Och som alltid är de människoöden hon skildrar i samhällets bottenskikt, men samtidigt också så allmänmänskligt igenkännbara.

Ava (Claire Rushbrook) och Ali (Adeel Akhtar) befinner sig mitt i livet – Ava bor i ett ruffigt bostadsområde, har vuxna barn och många barnbarn och arbetar som elevassistent på en lågstadieskola. Ali är en barnlös hyresvärd som tycks ha vigt sitt liv åt att ta hand om sina hyresgäster så till den grad att han ibland skjutsar och hämtar deras barn till och från skolan. Det är så de möts, i ösregnet en sen eftermiddag – Ali erbjuder Ava skjuts och i bilen börjar de båda sjunga med i Buzzcocks ”Boredom” som spelas på radion.