RecensionNya romaner
”Mycket privat person” får möta svensk publik
Silvina Ocampo är ett okänt författarnamn i Sverige. Nu ges hon för första gången ut på svenska. En välgärning, tycker SvD:s recensent Maja Thrane som läser en spännande argentinsk författare, med rötterna i den magiska realismen.
”Ibland är man tvungen att ljuga för att folk ska se sanningen”, skriver guvernanten Miss Antonia Fielding i novellen ”Porfiria Bernals dagbok” av Silvina Ocampo. Människor som anses ärliga, menar hon, är oftast okänsliga, ”sådana som inte bryr sig om komplexa frågeställningar”. Lögnen som nödvändighet för att komma åt en mer nyanserad sanning får mig att tänka på Italo Calvino och hans föredrag i ”Sex punkter inför nästa årtusende. Om lätthet” där Perseus som besegrar den monstruösa Medusa genom att rikta sin speglande sköld mot henne, blir till liknelse över litteraturens förutsättning: den kan inte stirra rakt in i verkligheten, för då blir den som förstenad, en simpel efterlikning, lika död som falsk.
Lögn och förställning är också något som ofta återkommer i Silvina Ocampos berättelser – nu för första gången introducerade på svenska i urval och översättning av Siri Hultén med tretton kortberättelser skrivna mellan 1937 och 1988. Gång på gång är det som att hennes karaktärer dras in i sveket på grund något olösligt dilemma eller någon dubbel lojalitet, tills den inre splittringen blir den enda verklighet som återstår.