RecensionTeater
Publiken skapar sin egen värld i tyst Peter Pan
När Tyst teater ger ”Peter Pan” helt utan tal lämnas mycket över till publiken att tolka i en visuellt fängslande historia om försoning. Man kan se det som en helt egen berättelse där verkligheten möter en drömvärld.
Tyst teater, sedan många år en del av Riksteatern, vänder sig till döva och hörande, till barn och vuxna. Ofta yttrar sig deras inkluderande hållning i att skådespelarna använder både tal och teckenspråk på scenen; ingen behöver känna sig utanför, även om de som hör och de som inte gör det antagligen upplever olika saker.
Å andra sidan gäller det all teater: upplevelsen är både kollektiv och helt individuell. Det måste gälla Ramesh Meyyappans version av ”Peter Pan”, som ingalunda är helt tyst men som saknar allt slags tal. Jag gillar det; det pratas oftast för mycket på teatern och det är fascinerande med den koncentration som uppstår när man måste tolka det som händer på scenen helt utifrån det visuella.