RecensionKonserter
Frälsare som levererar trallvänlig gubbrock
Banalt, innerligt och trösterikt – Lars Winnerbäck med band skapar en närmast religiös gemenskap med sin tralliga rock, som doppar penseln i såväl vispunk som mjukare gubbrock.
Trots att det gått mer än 20 år sedan debuten är det första gången Lars Winnerbäck står på Globens scen. Han inleder med sin nya lovsång ”Jag tror jag hittar hem”, och sätter temat för kvällen. Han presenterar sina hängivna bandmedlemmar, men hinner inte nämna en av dem innan publiken utstöter kvällens högsta vrål – trummisen Jonna Löfgren, känd från det skotska indierockbandet Glasvegas. Hennes intensiva arbete till trots är det är ingen suggestiv Thåström-inspirerad rockshow, utan ett välkommet back to basics: Winnerbäcks tralliga rock, som doppar penseln i såväl vispunk som mjukare gubbrock.
Stundtals är lyriken så simpel att jag tyngs ned i den hårda plaststolen av pinsamhetskänslor. ”För dig” presenteras som ”en hyllning till den stora kärleken” och har samma finess och stolthet som en fumlig högstadiedikt. Visst har Winnerbäck det simpla, vardagliga och okonstlade som sin USP; ingen annan svensk artist kan slänga in saker som ”äh, du vet vad jag menar” i sin lyrik och få det att låta naturligt. Men medan den uppenbara inspirationskällan Ulf Lundell använder sig av eleganta gestaltningar som ”gå nedför trappan, i kalsonger och mage” skriver Lars Winnerbäck klumpigt rakt ut vad han menar: ”Jag är gammal, ful och slut som artist”.