Caesarkulten och vårt behov av (anti)hjältar
Hur kommer det sig att folk genom århundradena har fortsatt att intressera sig för och rentav valt att dekorera väggarna med porträtt av diktatorer som Caesar, Caligula och Nero? I nya boken ”Twelve Caesars” granskar Mary Beard kulten kring de tidiga romerska kejsarna fram till våra dagar.
När tv-serien ”Rome” kom år 2005 var tittarna, såväl som kritikerna, och många av mina klassikerkollegor, i det närmaste lyriska. Äntligen gestaltades alla de klassiska gestalterna i kött och blod, med alla sina egenheter och själviskheter. Den som många kom att fokusera på var inte oväntat Julius Caesar, som spelades av Ciarán Hinds. I trådar på exempelvis nätforumet Reddit hyllas Hinds som den absolut bäste Caesar någonsin. Det kan bero på han är den ende Caesar många har sett på film, eller så svarar Hinds rolltolkning, med all sin högdragenhet, mot föreställningen om hur en nobel romare kan tänkas ha betett sig. För särskilt lik Caesar är han ju egentligen inte. Enligt antika källor var Caesar ljuslagd snarare än mörkhårig, och Hinds visar heller ingen antydan till den tunnhårighet som Caesar sägs ha varit så bekymrad över.