Recension
Krigsminnen inbrända i versraderna
Sō Sakon såg sin mor dö när Tokyo brann efter bombanfallen 1945. Men i hans dikter finns det bortom det traumatiska en rörelse mot det andliga. Nu introduceras en av de viktigaste japanska efterkrigspoeterna på svenska.
Att översätta poesi är, som känt, vanskligt. Inte minst om det rör sig om poesi från ett så annorlunda språkområde som Östasien. I överföringen från ursprungstexten kommer en rad dimensioner oundvikligt gå förlorade – om inte språkspecifika uttryck så ljudlikheter, rytmik och vers, kulturella referenser eller konnotationer – även om man såklart kan lyckas bättre eller sämre med att omskapa originalet. Men kanske är det därför vi oftare ser berättande prosaromaner än språkcentrerad lyrik översatt från Östasien, trots att det i många av dessa länder finns starka och levande poetiska traditioner.
Kanske är det också därför som det svenska Cikadapriset instiftats, som sedan år 2004 och hundraårsminnet av Harry Martinssons födelse tilldelas en östasiatisk poet om året – pristagare som bokförlaget Tranan nu föresatt sig att ge ut i sin Cikadaserie. Den japanske poeten Sō Sakon (1919–2006) var den förste mottagaren av priset och introduceras nu i ”Ryggsim mot dödsriket”, ett urval dikter publicerade mellan 1968 och 1995 i översättning av Lars Vargö.