Statsvetare: Missförstånd bakom granskning

Med anledning av Ivar Arpis granskning av hur jämställdhetsintegrering påverkar universiteten (del 1, del 2) samt Benjamin Katzeff Silbersteins gästledare på samma tema (7/11), har följande kommentar inkommit:

Benjamin Katzeff Silberstein uttrycker i dagens gästledare (SvD 7/11) upprördhet över att man på statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet skulle brista i respekt och tillit för sina lärare. Som lärarrepresentanter i styrelsen som fattade det enskilda beslut som utgör bakgrunden till detta finner vi det därför angeläget att förklara vår praxis och de principiella utgångspunkterna för vårt agerande, och samtidigt rätta till några grova missförstånd.

Vi har alltså på vår institution en riktlinje om 40/60 procents könsfördelning bland författarna på våra kurslitteraturlistor. Som redan klargjorts av vår dekan och studierektor i svar till Ivar Arpi är det för det första helt felaktigt att denna princip skulle vara motiverat av något visst genusteoretiskt eller annat teoretiskt perspektiv. Det problem vi vill motverka med denna riktlinje har ingenting att göra med det teoretiska, metodologiska eller empiriska innehållet på våra kurser. Detta är helt upp till kursansvariga att formulera. Vad principen vill motverka är ett vetenskapligt belagt problem som går under benämningen ”the gender citation gap”. Det finns systematiska studier som visar att kvinnor tenderar att citeras mer sällan än män – även sedan hänsyn tagits till att de historiskt publicerat mindre än män. Eller annorlunda uttryckt, att en forskningsartikel som skrivits av en kvinna och som publicerats i en internationell topptidskrift, får färre citeringar än om samma artikel hade skrivits av en man.

Kvinnor underrepresenteras alltså i referenslistorna i vetenskapliga tidskrifter. Deras forskning ges därmed mindre uppmärksamhet än män, och som en naturlig konsekvens av detta finns det en risk för att de ges en mindre framträdande position än de förtjänar på våra kurslitteraturlistor. Denna tendens vill vi motverka. Därför har vi formulerat principen om 40/60 procent. Denna princip tillämpas pragmatiskt och avvikelser från den accepteras regelmässigt så länge de motiveras. Målsättningen är att få varje enskild lärare att tänka till innan kurslistan färdigställs. Finns det relevanta och kompetenta kvinnliga författare som man kanske missat? Gör det inte det får man motivera det. I den överväldigande majoriteten av fall fungerar denna praktik alldeles utmärkt och utan andra inskränkningar i lärandefriheten än att man får uppmärksamma andelen kvinnliga författare och motivera sitt förslag till kurslitteratur inför kollegerna i institutionsstyrelsen.

Detta är nämligen det andra grova missförståndet som torgförs av Silberstein: att det skulle vara fråga om institutionens ”byråkrati”, och inte dess forskande lärare, som fattar beslut om att fastställa litteraturlistor. Vår institutionsstyrelse består av ledning, lärarrepresentanter (valda av övriga lärare), doktorandrepresentant, studeranderepresentant, och en representant från övrig personal. Det är alltså direkt felaktigt att implementeringen av vår jämställdhetsprincip skulle ha delegerats till några byråkrater utan insikt i det vetenskapliga fält våra kurser handlar om. Här handlar det i stället om att vi i Lund står upp för kollegialitetsprincipen, som enligt annan oroande forskning, är hotad på många lärosäten runt landet. Vad vi försöker få våra lärare att göra är alltså i praktiken att inför sina kollegor reflektera över könsbalansen i sina kurslitteraturlistor. Vi tycker att detta är en begränsad och rimlig inskränkning i deras, och vår egen, akademiska frihet.

Vi har på vår institution även en väldigt hög andel internationellt rekryterade forskare, och till skillnad från vad Silberstein tycks tro visar de inga tecken på att vilja lämna institutionen på grund av denna praxis.

I det nu diskuterade enskilda fallet kan man diskutera huruvida vi tillämpade 40/60-principen på detta pragmatiska och kollegiala sätt. Det som bör uppmärksammas i det här fallet är att andelen kvinnliga författare även efter vårt ändringsförslag var 16,6 procent, vilket tydliggör det faktum att vi inte tillämpar ett strikt krav på kurslitteraturlistor att de ska innehålla 40 procent kvinnliga författare. Det bör dessutom uppmärksammas att texten (på 18 sidor) av Judith Butler tidigare varit med på kursen och själv lagts in av läraren i fråga. Huruvida det sedan var rätt att fatta just det beslutet är vi inte själva helt eniga om, och som sig bör pågår därför nu diskussioner inom vår styrelse och oss kollegor emellan om hur vi ska kunna fortsätta att värna den enskilde lärarens integritet och samtidigt sträva efter mer jämställdhet mellan könen. Att ett enskilt undantagsfall görs till föremål för långtgående tolkningar baserade på missförstånd gagnar varken den diskussionen eller den akademiska friheten på våra universitet.

Hanna Bäck, professor i statsvetenskap

Maria Hedlund, lektor i statsvetenskap

Annika Bergman Rosamond, docent i statsvetenskap

Roxanna Sjöstedt, lektor i statsvetenskap

Lisa Strömbom, docent i statsvetenskap

Mikael Sundström, lektor i statsvetenskap

Ted Svensson, docent i statsvetenskap

Jan Teorell, professor i statsvetenskap

Denna replik är även den ett svar på Ivar Arpis granskning av hur jämställdhetsintegrering påverkar universiteten (del 1, del 2). Den är skriven av Ann-Katrin Bäcklund, dekan, Samhällsvetenskapliga fakulteten och Jakob Gustavsson, studierektor Statsvetenskapliga institutionen.

Nej Ivar Arpi, tack och lov har inte genusvetenskap eller något annat, av staten påbjudet kunskapsinnehåll, tagit över utbildningsplanerna på svenska lärosäten. Det finns däremot ständigt anledning till vaksamhet vad gäller statens önskan att säkerställa visst kunskapsinnehåll i högre utbildning. Under senaste år har vi avvisat remisser och utsatts för granskningar där sådana önskemål framställs. I ett fall gällde det mänskliga rättigheter med fokus på mäns våld mot kvinnor och i ett annat hållbar utveckling. Viktiga områden, men vår uppgift är inte att informera bort specifika samhällsproblem, utan att utbilda studenter så att de utifrån eget tänkande kan orientera sig och ta ställning i kritiska samhällsfrågor.

Arpi har antingen läst slarvigt eller blivit fel informerad. Varken vid den Samhällsvetenskapliga fakulteten, eller någon annanstans på Lunds universitet, finns något krav på genusvetenskaplig litteratur i kurserna. Däremot har vi ambitionen att ha mångfald i kurslitteraturen. Det innebär att vi om möjligt vill ha litteratur från olika delar av världen och litteratur skriven av både kvinnor och män. Riktlinjen är att texter skrivna av kvinnor respektive män, alltså inte genusvetenskapliga texter som Arpi påstår, ska ligga i spannet 60-40. Det är inte ett absolut krav, men läraren ska kunna förklara varför det är motiverat att avvika från riktlinjen. Statsvetenskapliga institutionens styrelse behandlar och godkänner varje år många sådana önskemål utan problem. Argument och kvalitet trumfar andra kriterier.

Universitetslärarna har och måste ha stor frihet att utforma sina kurser och undervisningsformer. Att det utöver den akademiska friheten också måste finnas vissa mer regelstyrda inslag är inte upprörande. Som universitetslärare måste vi kombinera vår sokratiska förmåga, att samla adepter för att tillsammans med dem utveckla vårt kunnande, med kravet på att vara ”gräsrotsbyråkrater” som sätter betyg och ägnar oss åt myndighetsutövning. Den utbildning studenterna, med lånade pengar investerar i är omgärdad av vissa regler, som t ex att innehåll och form i den kurs man valt ska motsvara det som har annonserats ut. Att det då finns fungerande kursplaner och en formell procedur för att fastställa litteratur är självklart.

De specifika detaljerna i den omdebatterade kursen i statsvetenskap som utgör Arpis utgångspunkt rör sådan ”byråkratisk” formalia. Det rör detaljer på en nivå som egentligen inte lämpar sig i en dagstidningsdebatt. Men om tvånget att använda en viss artikel av Judith Butler, kan ändå berättas att den inte pådyvlats läraren av institutionsstyrelsen. Men när läraren i ett sent skede önskade ändra sin tidigare föreslagna litteraturlista utan att det skedde en samtidig anpassning av kursbeskrivningen, kunde man inte tillmötesgå hela hans nya förslag.

Arpi tar upp en mycket viktig fråga som i grunden handlar om universitetens skyldighet att stå fria från statlig inblandning i kunskapsutvecklingen. Men den frågan riskerar att förminskas om den förs med utgångspunkt i missförstånd och sammanblandningar.

Ann-Katrin Bäcklund, dekan

Samhällsvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet

Jakob Gustavsson, studierektor

Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet

Ivar Arpi svarar båda replikerna direkt.

Under helgen publicerade jag en granskning i två delar om hur den akademiska friheten inskränks på universiteten. Del 1 handlade om statsvetenskapliga institutionen i Lund. Del 2 om hur jämställdhetsintegrering på svenska universitet hotar den akademiska friheten. Ovanstående repliker ifrågasätter riktigheten i vissa sakuppgifter, samt förminskar vikten av andra. Men allt jag skrev stämmer.

”Det här handlar om en inskränkning av den enskilda lärarens frihet. Det tycker vi är en rimlig inskränkning för att uppnå det här större målet om att främja jämställdheten.”

Det säger Jan Teorell, vald lärarrepresentant vid den statsvetenskapliga institutionen på Lunds universitet, i en intervju i Studio Ett. Han intervjuades i dag angående fallet med lektorn Erik Ringmar som av institutionsstyrelsen, där Teorell sitter med, tvingades ha med den poststrukturalistiska feministen Judith Butler på sin kurs.

Låt oss ta det från början. Lektorn Erik Ringmar och doktoranden Mårten Torson Lindberg håller tillsammans i en kurs som heter ”Det moderna samhället och dess kritiker” på statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet. Tidigare terminer har de haft ett delmoment om postmodernism. Men eftersom det övriga kursinnehållet befinner sig långt bort både i substans och tid från postmodernismen bestämde de sig för att låta det momentet utgå. I detta utgående moment ingick den poststrukturalistiska queerfeministen Judith Butler. Varken Ringmar eller Torson Lindberg har heller poststrukturalistisk feminism som sin specialitet, vilket gjorde att Judith Butler utgick den här terminen tillsammans med övriga postmodernismen. När denna fråga behandlades på styrelsemöte i september bestämde sig en enig styrelse för att låta Judith Butler finnas kvar på litteraturlistan, trots att momentet där hon tidigare ingick hade tagits bort. Anledningen var å ena sida den ojämna könsbalansen. Å andra sidan säger studeranderepresentanten själv till Sydsvenskan att hennes syfte med att föreslå Butler inte alls bara handlade om könsbalansen: ”Min kritik var att man genom att lyfta ut texten av Judith Butler försämrade procenten ytterligare. Jag föreslog att man i stället för att underkänna litteraturlistan bara skulle lyfta tillbaka Judith Butler för att få med ett feministiskt perspektiv. Det handlar inte bara om könsrepresentation utan om vilka perspektiv man väljer att lyfta i en kurs som ska belysa det moderna samhällets kritiker." (1/11)

Teorell med flera skriver att det är "helt felaktigt att denna princip skulle vara motiverat av något visst genusteoretiskt eller annat teoretiskt perspektiv. Det problem vi vill motverka med denna riktlinje har ingenting att göra med det teoretiska, metodologiska eller empiriska innehållet på våra kurser. "

Men detta motsägs alltså av studentrepresentanten som var den som föreslog att Judith Butler skulle föras in på litteraturlistan igen.

Att Jakob Gustavsson och Ann-Katrin Bäcklund påstår att alltihop handlar om något slags byråkratisk miss, stämmer alltså inte. Detta finns dokumenterat i mejl (som jag har tagit del av) och mötesprotokoll, som jag har tagit del av och som kan läsas här. Jag har även pratat med medlemmar i styrelsen och anställda på institutionen som har bekräftat skeendet för mig.

Därför är det ren historieförfalskning att Jakob Gustavsson, studierektor på statsvetenskapliga institutionen, och Ann-Katrin Bäcklund, dekan på samhällsvetenskapliga fakulteten, påstår i sin replik att detta inte har skett. Det står svart på vitt i skrift i protokoll och mejl att en enig institutionsstyrelse, efter förslag av studentrepresentanten som även är förtroendevald i Feministiskt initiativ, återförde Judith Butler på litteraturlistan. Detta har jag även fått bekräftat från närvarande vid mötet. I stället för att förneka vad som har skett hade dekan och studierektor kunnat stå för beslutet.

Både Erik Ringmar och Mårten Torson Lindberg ifrågasatte att de skulle tvingas undervisa om Judith Butler, eftersom hon inte passade in i kursinnehållet, samt att de inte behärskade hennes tankar i samma utsträckning som övriga författare på listan. De fick då som råd av Jakob Gustavsson, studierektor på statsvetenskapliga institutionen, att bara låta Butler stå kvar på litteraturlistan, men att strunta i att undervisa om henne. Detta finns dokumenterat i mejl, som jag har tagit del av. Att studierektor Jakob Gustavsson och dekan Ann-Katrin Bäcklund nu skriver att ”innehåll och form i den kurs man valt ska motsvara det som har annonserats ut” säger alltså rakt emot de råd som Gustavsson skriftligen skickat i mejl (se länkar ovan). Det är för det första oärligt mot läsarna, och för det andra ett oanständigt agerande mot Erik Ringmar och Mårten Torson Lindberg.

Grundfrågan i mina två artiklar är målkonflikten mellan den akademiska friheten och försök att använda universitetet för att uppnå en vision om social rättvisa. Jan Teorell tycker att det är rimligt att det jämställdhetspolitiska målet trumfar enskilda akademikers frihet, sade han i Studio Ett. Erik Ringmar tycker tvärtom att den akademiska friheten väger tyngre, vilket jag instämmer i.

Det kan säkert stämma att kvinnliga författare ibland citeras mindre än vad de förtjänar, men det är inte alltid där skon klämmer. Ibland finns det helt enkelt inga kvinnliga författare att citera. Eftersom Ringmars kurs främst använde primärkällor, från förra sekelskiftet och före det, fanns det få kvinnor. Kvotering ändrar inte på det faktumet.

I Studio Ett hävdar Jan Teorell att tumregeln om att minst 40 procent på litteraturlista ska vara kvinnor aldrig ställer till med några problem. Ändå skriver institutionen i sina egna utvärderingar att de skickar tillbaka litteraturlistor till kursansvariga ett antal gånger per år för att de ska korrigera könsobalansen. Skillnaden mot tidigare gånger är att Erik Ringmar inte har fogat sig. Det kan vara så att andra kursansvariga inte har upplevt det som ett problem, men här finns en konflikt mellan å ena sidan akademisk hänsyn om den bästa möjliga litteraturen och å andra sidan ett jämställdhetspolitiskt mål. Det kan också tilläggas att jag har talat med andra anställda på institutionen som också anser att tumregeln om andelen kvinnor är problematisk, samt att det som efterfrågas oftast är genusvetenskapliga perspektiv, och inte endast fler kvinnor (något som bekräftas av mejl som Tomas Bergström, prefekt på statsvetenskapliga institutionen, har skrivit och jag har tagit del av).

Med lite välvilja kan man tolka Teorell, och de övriga statsvetarna som skrivit under repliken, som att det är lätt att fastna i gamla hjulspår. I konstruktiv diskussion med insatta kollegor kan man bryta invanda mönster och få både bättre kurslitteratur och ett för befolkningen mer representativt urval av författare. Detta är inget jag kritiserar, tvärtom är det ungefär så jag själv har arbetat när jag har arbetat som redaktör på olika tidningar och letat skribenter. Problemet är att statsvetenskapliga institutionen har använt det som ska vara en tumregel för att köra över en enskild forskare, som kan kursinnehållet till sin egen kurs bäst. Detta endast för att andelen av gruppen kvinnor var för låg. Detta är kvotering. Här finns en målkonflikt mellan akademisk frihet och jämställdhetspolitiska mål, vilket Teorell så föredömligt artikulerade i Studio Ett. Att föra konstruktiva diskussioner för att vidga perspektiven är endast av godo, eftersom individer alltid har blinda fläckar, men att med stelbenta regler kvotera in författare av ett visst kön försämrar akademin.

Mer allvarligt är hur regeringen med hjälp av jämställdhetsintegrering vill in och styra i varje del av universitetets verksamhet. Jag tror i ärlighetens namn att Teorell med flera håller med om att en för hård styrning med ideologiska förtecken varken gagnar dem eller den fria forskningen överlag.

Den akademiska friheten är hotad på en högre nivå, varav kvoterade litteraturlistor bara är ett symptom. Styrningen från regeringen, via Nationella sekretariatet för genusforskning, innebär att den akademiska friheten de närmaste åren kommer att kringskäras alltmer. Det syns redan i de jämställdhetsplaner som har tagits fram.

Detta står i samhällsvetenskapliga fakultetens jämställdhetsplan: ”Kvantitativ jämställdhet innebär en jämn fördelning mellan kvinnor och män inom universitetets olika verksamheter och i alla maktpositioner. En jämn fördelning anses vara 60-40.” Detta är detsamma som kvotering, utan att ordet nämns. Det bör inte vara något som sker i det fördolda. Vill vi ha meritokratiska universitet där de bäst lämpade avancerar oavsett bakgrund? Eller vill vi ha universitet som belönar människor på grundval av deras kön, etniska bakgrund eller andra medfödda attribut?

På Lunds universitet har man bestämt sig för det senare. Den jämställdhetsplan universitetet har tagit fram, med hjälp av Nationella sekretariatet för genusforskning, har slagit fast att minst 46 procent av de nyrekryterade professorerna under perioden 2017-2019 ska vara kvinnor. Den här sortens kvantitativa mål innebär kvotering, vilket strider mot de meritokratiska principer som bör råda på ett universitet.

I sin replik till mig skriver Jakob Gustavsson och Ann-Katrin Bäcklund att det är ett mål för alla som lyder under fakulteten att litteraturlistorna ska vara könskvoterade till 60-40. Men de förnekar att de vill få in genusperspektiv specifikt. Men i fakultetens egen jämställdhetsplan står det att man har gjort en ”översyn av om och på vilket sätt granskning av utbildningsplaner och litteraturlistor sker, vad gäller att tillförsäkra att genus- och mångfaldsperspektiv finns representerade i fakultetens utbildning.” Utöver detta har alltså prefekten bekräftat att det som efterfrågas ofta är genusperspektiv, inte bara kvinnor.

I den övergripande jämställdhetsplanen för Lunds universitet har man målet att ”integrera jämställdhets- och mångfaldsperspektiv som en del i all högskolepedagogisk utbildning”, ”i universitetets ledarskapsprogram” och ”i universitetets arbetsmiljöutbildningar”. På fakulteten utredde man förra hösten ”möjligheterna till incitament för undervisande personal som deltar i högskolepedagogisk utbildning med inriktning mot genus och mångfald.”

Det är tydligt att man både vill öka andelen kvinnor på alla positioner och i alla delar av universitetets verksamhet, men även att man vill få in genusvetenskapliga perspektiv, samt skola personalen till att tänka rätt i dessa frågor.

Mina artiklar är inte ute efter att sätta dit någon enskild person, utan handlar om att lyfta fram ett akut hot mot universitetens och de enskilda forskarnas självständighet. Självständigheten hotas om vissa politiska perspektiv tillåts bli till överideologi. Men det är precis vad som är på väg att ske, och som redan sker.

Impulsen att skjuta budbäraren är förståelig, men tycker Teorell med flera verkligen att djupt ideologiska jämställdhetsplaner ska få styra hur de bedriver sin verksamhet?