Hugo Rehnberg: Jag är född till folkpartist

Röstar du höger eller vänster? Och varför?

Behåll den tanken ett tag.

Den klassiska politiska skalan föddes 1789, under franska revolutionen. I nationalförsamlingen satte sig ledamöter som ville förändra samhället till vänster, medan de som hellre bevarade det gamla systemet bänkade sig till höger.

Stora delar av den politiska teorin – inte minst Karl Marx – utgår från att vi väljer ideologi efter egenintresse. Förmögna och mäktiga lutar åt höger för att de vill stanna kvar på toppen, medan de mindre bemedlade, knegarna, gärna förändrar sakernas tillstånd och följaktligen röstar vänster.

Denna generalisering är inte lika gångbar idag. Det går inte längre att lita på rika människors ideologiska hållning: industrialister är visserligen ofta mörkblå men både Jan Guillou och en mängd tech-miljardärer befinner sig någonstans längs den röda färgskalan. Även arbetarklassen är mer politiskt diversifierad: i storstäderna är man mer vänsterlutad än i landsorten.

Faktum är att egenintresse ligger ganska långt ner på listan över vad som avgör din politiska riktning. Inte heller vilka böcker du läst eller vilket slags hem du vuxit upp i når någon topp-placering.

På förstaplats ligger – dina gener.

På 80-talet genomfördes tvillingforskning – ofta den främsta metoden för att förstå sig på oss människor – som pekade på att genetik spelar betydligt större roll än vi tidigare trott. Gener avgör inte bara om du är blyg, hetlevrad, musikalisk, om du föredrar sushi framför hamburgare eller Basquiat framför Rembrandt – de påverkar också i högsta grad huruvida du gillar löntagarfonder eller rutavdrag.

Enligt evolutionsbiologen Richard Dawkins kan 30 till 50 procent av vår ideologiska hållning hänföras till genetik.

Genuppsättningen mellan höger- och vänstervridna skiljer sig – enligt forskning – nämligen åt. Det handlar främst om gener kopplade till signalsubstanser som exempelvis serotonin och dopamin. Detta stämmer väl överens med studier som visar att konservativa reagerar starkare på faror (serotonin), medan liberaler får större kickar av förändringar och nya upplevelser (dopamin).

Detta är både intressant och aningen kontroversiellt. Men framför allt: det innebär att varken jag själv eller mina föräldrar kan lastas för att jag blev folkpartist.