Vilja förbjuda tiggeri tyder på historisk okunnighet
Tiggeriet speglar vårt samhälle – att vilja förbjuda det vittnar om historisk och kulturell ignorans. Man vill bekämpa de svagaste eftersom man inte kan, eller vågar, ta itu med andra former av övergrepp som blivit en del av vardagen, skriver Thomas Steinfeld.
År 1905 publicerade Rainer Maria Rilke, en ung poet från Prag och på den tiden ett slags självvalt ”barn” till Ellen Key, en diktsamling med titeln ”Stundenbuch” (”Tidebok”). ”Fattigdomen är en strålglans inifrån”, heter den mest berömda versen i Lars-Erik Lindbergs översättning. Hyllningen till en from och anspråkslös tillvaro, till pilgrimsresan som livsmotiv, till fattigdomen som ett sätt att befria sig från alla ytligheter måste ha mött stort gensvar hos dåtidens läsare – ett gensvar så stort att det ännu klingade när Astrid Lindgren år 1956 skrev ”Rasmus på luffen”. Hos Rilke och hans likasinnade, under 1900-talets början, skapades en föreställning om det äkta och sanna som är mycket levande än i dag, även om det oftast inte längre handlar om ”själen” utan om ”asketisk design”, ”avskalad inredning” eller ”minimalistisk livsstil”. Men vad hände egentligen med centralfiguren i Rilkes diktning, tiggaren med det ”dolda ansiktet”? Som sades vara ”fattigdomens stora ros”?
Tiggare med dolda ansikten finns det gott om i de flesta europeiska städer. ”Strålglansen” däremot tycks de sakna. Istället verkar de utgöra en syn så obehaglig att man vill avlägsna dem, om deras verksamhet inte redan är förbjuden, så som skett i Rumänien, Ungern och Danmark.