Recension
Etnologiska pionjärer lyfts åter fram i ljuset
På 1970-talet bröt en ungdomsrevolt ut bland svenska etnologer. Vänsterradikala 68-or vände sig mot sina lärofäder och fördömde deras forskning om folkliv och folkminnen som förljugen och borgerligt högervriden. Äldre forskare anklagades för att ha fyllt folkminnesarkiven med idylliserande trams om julfirande och ett förgånget bondesamhälles sagor om tomtar och troll, när de istället borde ha studerat förtryckta arbetare, klasskamp och modern stadskultur. Tiden var kommen – sades det – att överge folkminnesarkivens nationalromantiska Skansen-anda och börja skärskåda de konflikter som präglar folkets liv i dagens samhälle.
Revoltörerna har nu blivit grånade medlemmar av det etnologiska forskaretablissemanget. Därmed har det blivit dags för en ännu yngre generation att i sin tur revoltera mot upprorsmakarna eller åtminstone revidera deras sturska paroller från 70-talet. Ett tecken i tiden är doktorsavhandlingen
Folkets minnen. Traditionsinsamling i idé och praktik 1919–1964 , författad av historikern
Fredrik Skott , anställd på folkminnesarkivet i Göteborg. Avhandlingens huvudtes är att 70-talets kritik av etnologiämnets äldre företrädare var ensidig och till stora delar oberättigad, speciellt vad gäller folkminnesarkiven.