Recension

När marken är platt sjunker himlenVarsam undersökning av kartans vita fläckar

Josefin de Gregorio
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Kanske är det bara den som är närsynt som helt kan förstå vad det vill mena att ”förväxla människor med sådant som cyklar och träd”, som Pontus Arvstrand beskriver det i en intervju. Vi med svaga ögon tenderar att lära oss att göra vårt handikapp till en tillgång. Man hittar nya sätt att se på, och detta tema är genomgående i ”När marken är platt sjunker himlen”.

Arvstrands debut (av obegriplig anledning tryckt på papper i en mycket obehaglig vit ton) består av en samling korta prosapoetiska stycken med naturen som skenbart föremål. Skenbart, för det är naturligtvis människans förhållande till landskapet som är det intressanta. Diktjaget rör sig varsamt och liksom trevande genom barndomens trakter, genom anonyma skogar och kuster, livet, döden och allting – kartans vita fläckar. Han tittar på hav och åkrar men ser egentligen sig själv.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons