Det tycks aldrig sina, flödet av kvinnor som skriver om män. Hur män är. Vad de gör och tycker och själva deras innersta väsen ska vändas och vridas på och analyseras till sina minsta beståndsdelar. Frågar de tillräckligt? Mansplainar de? Tar de sitt ansvar? I dagarna har man (kvinnor) förstås flitigt diskuterat Dylan-männens kulturella särart, gärna lite lagom hånfullt. Kategorin är uppenbarligen inte bra nog på oralsex.