”Jag mår lite illa av att prata om Bergman”
Beata Bergström är dubbelarbetande. Hon utövar fortfarande sitt yrke som fotograf – samtidigt som ålderdomen är ett heltidsjobb vid 93. I decennier har hon avbildat teaterns allra största stjärnor, men bara Ingmar Bergman har fått henne att gråta.
Från väggarna strålar skratt och smärta, lidande och den djupaste koncentration. Där är en kraftfull Margaretha Krook i ”Mutter Courage”, en värnlös Lena Nyman i ”Om sju flickor”, en rusig Georg Rydeberg i ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” och ett hejdat ögonblick för Inga Tidblad och Jarl Kulle i ”Lång dags färd mot natt”. Jag går sakta genom utställningen på Musik- och teatermuseet i Stockholm, det är som att rent bokstavligt vandra genom svensk teaterhistoria och jag ler, minns – och suckar. Över att så många av stjärnor slocknat, är döda sedan länge.
Huvudpersonen lever förstås, 93 år ung. För detta är Beata Bergströms fotominnen från sina år på Dramaten, men också på Stockholms stadsteater, Kungliga operan, Marionetteatern och så småningom Orionteatern.